Internet som samhällsfilosofiskt problem

En text från 2000 vars stomme är en magisteruppsats i statsvetenskap som aldrig blev av från mitten av 90-talet. Uppsatstiteln var Internet - Agora eller Panoptikon, där tanken var att via Habermas och Foucaults teorier om offentlighet och övervakning  ge mig i kast med fenomenet Internet. Men eftersom uppsatsen aldrig färdigställdes och forumet för nedanstående text inte var magisterkursen i statsvetenskap utelämnade jag mycket av Habermas och Foucault något snåriga flora.

Inledning

Det är alltid svårt att sätta en etikett på sin egen samtid. Avgörande skiften ses tydligare med lite distans till det som skall etiketteras. Det är lättare att se skiftet mellan jordbruksamhälle och industrisamhälle än att ringa in ett skifte mellan industrisamhälle och något annat. Jag tänker heller inte ge mig ut på den mycket svaga is där det hävdas att vi nu har lämnat industrisamhället bakom oss. Däremot finns det mycket som tyder på att vi på en hel del områden befinner oss på ny mark. Så även om vi inte lämnat industrisamhället bakom oss helt för att träda in i vad man kallar informationssamhälle eller nätverkssamhälle finns det tillräckligt med ny mark att titta lite närmare på. 90-talets stora gemonslag har utan tvekan Internet stått för. Det som i början av 90-talet enbart var ett forum för en elit inom forskarsamhället har i dag blivit en del av den västerländska människans vardag på ett sätt som nästan kan jämföras med telefonen och televisionen. Att vara ”uppkopplad” har blivit ett tillstånd. Om vi nu är på väg in i ett nytt samhälle med nya förutsättningar finns det skäl att titta närmare på vad dessa nya förutsättningar kan innehålla. Den stora revolutionen är naturligtvis fusionen av informations- och kommunikationsteknik. Lite förenklat förenar Internet biblioteket med telefonen vilket gör att den uppkopplade kan söka information och kommunicera med andra uppkopplade genom samma process.

Avsikten med den här texten är med andra ord att resonera kring de nya eller nygamla frågeställningar som utbredandet av Internet/IT kan föra med sig. Perspektivet är i första hand samhällsfilosofiskt, vilket innebär att den moderna demokratiska kultur vi lever i i mångt och mycket utgör det nav texten centreras kring. Texten kan ses som en väg där olika avtagsvägar prövas. Avtagsvägarna är de olika förutsättningar som kan sägas råda för den typ av offentlighet som Internet utgör. En förutsättning för den här texten är då naturligtvis att Internet kan ses som någon form av offentlighet. Problematiken runt Internet aktualiserar i mina ögon grundläggande frågor av samhällsfilosofisk karaktär. Frågor som vad existens och verklighet är blir ånyo samhällsfilosofiskt aktuella eftersom den ”verklighet” som Internet erbjuder skiljer sig på en hel del sätt från den verklighet vi är vana vid.

Definitoriskt kan nämnas att jag ibland använder mig av begreppen Internet och IT som synonymer. IT är naturligtvis en betydligt bredare term än Internet. Internet är en aspekt av IT. Eftersom jag inte gör en strikt empirisk undesökning av Internet uppstår därmed ett problem. Jag går in och diskuterar vissa egenskaper hos Internet, men dessa egenskaper skulle lika gärna kunna existera i en annan informationsteknologisk struktur. Man skulle kunna säga att jag är intresserad av en Internetliknande situation. Därför känns det som IT som begrepp känns för vid, medan Internet som begrepp känns för smal. På engelska används termen CMC (computer mediated communication) för att beskriva den företeelse jag diskuterar i texten. Internet är ett exempel på CMC och hittils även det utan tvekan mest omfattande exemplet.

Kort introduktion
Internet är det CMC-nätverk som är störst och växer snabbast. Antalet nätverk och datorer som är kopplade till Internet ökar lavinartat och ingen vet exakt hur stort det är. Internet är en samlingsbeteckning för alla datornätverk i världen som är sammankopplade och kan nås från varandra. Det enda som krävs är en dator och ett modem som kan koppla samman datorer via telenätet. På det sättet kan man man se Internet som en form av matris där alla är delar av ett enormt spindelnät utan spindel. Om man skall förenkla en aning kan man se Internet som en global dassvägg eller ett enormt klotterplank där alla som besöker denna inrättning har möjlighet att beskåda det som står på väggen och även själva delta i "klottrandet". Men medan en vanlig dassvägg är ganska begränsad är dassväggen på nätet obegränsad. Internet härstammar ursprungligen från den militära industrin där grundidéen var att det inte skulle finnas något centrum. Tanken var säkerhetsmotiverad och gick ut på att det inte skulle finnas någon central som skulle kunna saboteras och därmed slå ut övriga datorer på nätet. Nätet skulle alltså fortsätta fungera om någon av knutpunkterna blev förstörd. Denna militära idé anammades sedan i vetenskapssamarbete och av olika motkulturer.

Internets framväxt är alltså en konsekvens av ett möte mellan en militär "high-tech"industri och 60-talets motkultur med dess politiska och sociala ideal. Idealen från 60-talets motkulturer har funnits i bakgrunden i skapandet av dessa nya "virtuella" världar. Många av pionjärerna inom utvecklandet av Internet har också sin bakgrund i 60-talets hippierörelse. På detta sätt kom det sig att anti-militarister använde sig av en militär teknik för att realisera sina frihetsdrömmar. Man kan därmed säga att nätets utseende är en blandning av militär strategi, vetenskapligt samarbete och motkulturell innovation. Nätet saknar centraldator, centralmyndighet och centralstyrning vilket gör att nätet och människorna på nätet styr sig själva. Systemet gör nätverken oberoende av central kontroll. Teknologin skapar förutsättningar för en global och horisontell kommunikation. Arkitekturen i en sådan nätverks-teknologi gör det nästan omöjligt att kontrollera och censurera den.

De direkta samtalens domäner är kanske främst det som kallas ”newsgroups”. Det är här den anarki som sägs råda på nätet existerar. Trafiken är där ämnesuppdelad i olika diskussionsgrupper som därmed underlättar sökandet efter ett ämne som passar. Vid sidan av newsgroupsen finns det även "pratprogram" (Internet Relay Chats) där själva samtalandet sker i realtid. Om newsgroupsen kan liknas vid seminarier där man samlas kring ett specifikt ämne kan IRC liknas vid cafeer där umgänget är det viktiga. En vanlig uppfattning är att det är nyhetsgrupperna och pratprogrammen som ger nätet dess identitet och när det talas om en speciell nätkultur är det ofta livet inom dessa som avses. Det är där man hittar den "perfekta anarkismen".

Kodorden inom Internet är decentralisering och nätverk. Nätverk och decentralisering istället för hierarki och centralisering. Spridandet av information på nätet är i princip gratis eftersom det inte behöver betala de distributionskostnader som drabbar traditionella medier. Yttrandefriheten i traditionella media är en yttrandefrihet för den som äger kanalerna. Skall man hårdra är det väl detta som gör de som bestämmer över yttrandefriheten i de traditionella kanalerna lite rädda. Här är alltså ett medium som staten eller kapitalet än så länge saknar makt över. Som en fotnot kan nämnas att detta faktum gör att det uppstår en hel del politiskt sett oheliga allianser. Debattörer långt ut på vänsterkanten kan här förenas med debattörer ganska långt ut på högerkanten i sitt försvar av "nätets autonomi". Vänsterdebattörer ser nätet som ett vapen mot den kapitalistiska maktkoncentrationen medan högerdebattörer ser nätet som ett vapen mot en statlig maktkoncentration. De ivrigaste förespråkarna av Internets autonomi och de argaste motståndarna mot censur finns alltså oftast långt ut på vänster eller högerkanten. Medan "mittenetablissemanget" ser anledning att ta kontroll och styra upp det som sker på nätet.

Metodproblem 
Eftersom studiet om Internet(IT) och dess eventuella implikationer för samhället är ganska luddigt krävs det en inledande metoddiskussion inte bara för min text utan för ämnesområdet generellt sett. Vad är det egentligen som undersöks? Vad är det som är intressant? Och hur går man tillväga? 

Internet ligger än så länge i sin linda, vilket gör att du inte med säkerhet kan fastställa olika egenskapers giltighet och relevans. Ett intressant förslag till hur man skall tackla dessa problem har Bo Dahlbom. Dahlbom har lanserat begreppet framtidsarkeologi till att ringa in en del forskning om informationstekniken. "Som framtidsarkeologer är vi inte intresserade av en bestämd, given kultur från det förflutna, utan av möjliga framtida kulturer förenliga med de artefakter vi ser utvecklas idag. Bland de artefakter som är under utveckling finns naturligtvis många som kommer att spela en viktig roll i framtiden - men vilka är inte lätta att avgöra. Vi kan uppfatta dessa artefakter under utveckling som reliker från framtiden. Genom att analysera och tolka dessa reliker kommer vi att utforska möjliga framtida kulturer."

Detta innebär att objektets "egenskaper" inte enbart har konsekvenser för den ”demokratiska” kulturen utan även för hur dessa skall hanteras vetenskapligt. Hur bör man t ex hantera en plats som ej går att fysiskt lokalisera. Kan man överhuvudtaget betrakta det som en plats? Den vetenskapliga diskussionen är naturligtvis inte fristående från den demokratiska kulturen, vilket gör att konsekvenserna beror på hur man väljer att hantera problematiken. De rubbningar som IT för med sig har konsekvenser på två plan. Det första gäller det allmänmetodologiska. Det andra gäller det specifikt demokratiteoretiska. Det första har att göra med hur vi ser på denna IT-värld; status mm. Det andra har att göra med fördelar och nackdelar ur ett samhällsfilosofiskt perspektiv.

En underliggande poäng i resonemanget är att Internet blir vad man gör det till. Jag förespråkar alltså inte någon form av teknologisk determinism. Därmed tror jag t ex att Internets arkitektur inrymmer både ett agora och ett panoptikon. . Internet är inget färdigt projekt som kan summeras. Den grundläggande hållningen är alltså att Internet blir vad man gör det till.

Förhållandet mellan Internet och samhällsutveckling tangerar med andra ord en problematik som berör relationen mellan teknik och samhälle i stort. Är det den tekniska utvecklingen som framtvingar samhällsförändringar eller är det samhällets behov som driver fram den tekniska utvecklingen ? Personligen tror jag att man kanske gör ett misstag om man ställer teknik och samhälle som olika företeelser vars grund inte har med varandra att göra. Men även om man tror att det råder en form av dialektik mellan "människa" och "maskin" kan man få för sig att den maskinella utvecklingen skenar och därmed hindrar i stället för utvecklar mänskligheten. Anledningen till att jag nämner frågan om vad man skulle kunna kalla för "teknologisk determinism" är att den typ av problemställningar jag tänker beröra indirekt är beroende av förhållandet mellan teknik och samhälle. Jag ämnar inte fördjupa mig i den problematiken här utan enbart visa på att den finns. Diskussionen om teknik/samhälle är en form av tråd som hela tiden ligger under ytan.

Som illustration och introduktion till den följande diskussionen kan en tudelning av begreppet informationssamhälle användas. Å ena sidan har vi konsekvenser som berör informationsproblematiken. Å andra sidan kan vi finna konsekvenser som berör samhällsproblematiken. Jag är medveten om att tudelningen är aningen förenklad och kanske inte helt klockren, men min poäng är att skilja mellan frågor som problematiserar begrepp som rum och identitet å ena sidan och frågor som problematiserar begrepp som kunskap och information å andra sidan. Naturligtvis hänger de bägge aspekterna ihop eftersom bedömningen av informationen på nätet är avhängig vad vi väljer att betrakta nätet som. Väljer vi att betrakta nätet som ett offentligt rum där människor möts och kommunicerar blir bedömningen av sanningsanspråken liknande de vi gör på ett torg eller i andra personliga möten. Om vi däremot väljer att betrakta nätet främst som ett massmedium gäller bedömningen trovärdiga auktoriteter som jag ser det.


Decentraliserad masskommunikation?
Internet - ett torg, en global telefon eller ett traditionellt massmedium?

Traditionell masskommunikation har alltid varit en enkelriktad kommunikationsform. Det har kännetecknats av en kontrollerad sändning eller distribution av ett fåtal till en passivt mottagande publik. Helt klart är att Internet förändrar denna klassiska syn på masskommunikation. Decentralisering och interaktivitet istället för centralisering och enkelriktning är de nya honnörsorden. Dualismen sändare-mottagare uppluckras.  Internet för alltså med sig möjligheten till direkta, decentraliserade samtal med vem som helst av alla andra som är uppkopplade på Internet. Det innebär även en form av rasering av den givna uppdelningen mellan producenter och konsumenter på mediamarknaden. Teknologin skapar en direkt kommunikation som ej är organiserad uppifrån och ner eller från en central till många mottagare utan från många sändare till många mottagare. I ena sekunden kan du vara producent av information medan du i nästa stund konsumerar information. Det påminner mer om ett globalt samtal än om traditionell massmedia.

Internet och den nya informationsteknologin sätter alltså traditionella teorier om masskommunikation på ända. Nyckelbegreppen är här decentralisering och interaktivitet. Den tidigare så tydliga gränsdragningen mellan sändare och mottagare suddas ut. Det handlar inte längre om en central sändare och många mottagare, utan sändaren kan här vara mottagare och vice versa. Som mottagare kan du välja mellan många olika sändare och även själv bli en. Massor av människor som sänder information till massor av människor. Internet kan föra samman individer i tid och rum på ett sätt traditionella medier inte kan. Man kan med Michael Strangelove säga att det är en ny form av mänsklig kommunikation som växer fram, massdeltagande i en dubbelriktad, ocensurerad masskommunikation, ur vilket ett nytt kulturparadigm skapas. Strangelove ser i detta en demokratisering av masskommunikationen. Kommunikationen är inte bara dubbelriktad eller ömsesidig, den är även ocensurerad. På nätet har alla friheten att säga vad de vill. Den enda restriktionen på yttrandefriheten är att du måste hålla dig innanför diskussionens ramar, men denna restriktion är å andra sidan informell. Denna syn på yttrandefrihet är så gott som den samma som förespråkas av det demokratiska, Habermasiska synsättet på det civila samhället och offentlighet.

I den samtida debatten om Internet kan man urskilja främst två aspekter som brukar påtalas; möjlighet till global kommunikation och fri tillgång till information. Det kan vara viktigt att skilja mellan dessa aspekter eftersom de berör olika strängar i en demokratidiskussion. Att kunna kommunicera och att ha tillgång till information är naturligtvis bägge viktiga förutsättningar för en reellt existerande demokrati. Däremot kan det vara viktigt att på ett teoretiskt plan skilja dessa ideal åt. Det kommunikativa idealet handlar om det obegränsade torget, medan det informativa idealet handlar om det obegränsade biblioteket. Distinktionen är värd att hålla i minnet när det t ex diskuteras censur. Poängen är att man då måste ta ställning till vad för form av masskommunikation Internet egentligen är. De som främst ser Internet som en informationskälla hävdar gärna att Internet skall betraktas som ett traditionellt massmedium med ansvariga utgivare mm. Lägger man istället tonvikten på den kommunikativa aspekten bör väl Internet ses mer som en global telefon eller ett torg där ansvaret läggs på de som deltar.

Rent filosofiskt kan man säga att frågeställningar som har med kommunikationen att göra är av ett ontologiskt slag, medan informationsfrågeställningar är av ett kunskapsteoretiskt slag. Naturligtvis rör det sig om två sidor av samma mynt. Väljer man att tackla Internet som en offentlighet är både kommunikationens grund och informationens "trovärdighet" relevanta.

När man diskuterar den demokratiska potentialen i Internet är det framförallt torget som är intressant eftersom det är torget som är det forum där demokratin skall formas. Möjligheterna till ett offentligt rum är naturligtvis beroende av tillgången till information men det är ändå två olika aspekter. Mycket av diskussionen kring Internet centreras i dag kring informationsbiten. Det är ofta tillgången till bra eller dålig information som diskuteras. Information diskuteras som om det vore någonting givet och därmed frikopplat från de som kommunicerar på Internet. Det förekommer ofta kritik mot Internet som går ut på att nätet bara skulle innehålla skräpinformation. Personligen anser jag att den typ av kritik påminner om kritik av rösträttsreformer där allmän rösträtt anses förkastligt p g a folk har så mycket dumma uppfattningar. Det jag med detta vill poängtera är skiljelinjen mellan information och kommunikation. Om man enbart ser Internet som en vara, vars uppgift är att ge mig god information är det naturligtvis ett problem att det finns så mycket skräpinformation. Om Internet även ses som ett potentiellt offentligt rum där möjligheten till kommunikation är det viktiga blir problemet mindre eftersom det är vi som kommunicerar som styr innehållet. Att kritisera innehållet blir då en kritik av användarna. Men då är det inte själva mediet i sig som bör kritiseras. Utan istället bör man väl diskutera hur en breddning av användandet bör gå till osv. Det är alltså möjligheten till global och obegränsad kommunikation som är demokratiskt intressant. Det Internet kan erbjuda är offentliga mötesplatser. Kommunikation och information hör naturligtvis ihop, men ur ett demokratiteoretiskt perspektiv är det viktigt att sära på bereppen och se vad som är hönan och vad som är ägget. Att människor får möjlighet att mötas medför ju även att information sprids. Men om Internet enbart skulle vara ett globalt bibliotek skulle det inte vara lika intressant. Det är främst möjligheten att styra agendan underifrån som gör nätet intressant.

Det jag i det här avsnittet har försökt peka på är att Internet vidareutvecklar och problematiserar begreppet masskommunikation. Denna utveckling som framförallt går i decentraliserad och interaktiv riktning utgör själva stommen. Dessutom har jag berört frågan om huruvida det här nya fenomenet skall klassas som ett torg, en global telefon eller ett massmedium av klassiskt vis. Min tanke är att betrakta detta fenomen som ett masskommunikativt torg.


Det virtuella rummet (Plats eller verktyg?) 

Om Internet skall betraktas som ett masskommunikativt torg bör man ställa sig frågan om detta torg är ett slags samhälle eller vad är det för något? Det virtuella rummet är ett slags "non-place community". Det finns ingen given "plats" att lokalisera. Om det är frågan om ett samhälle handlar det om ett icke läges-baserat sådant. Howard Rheingold definierar virtuella samhällen som självdefinierade elektroniska nätverk av interaktiv kommunikation som är organiserade kring delade "intressen". I stället för lokalisering eller fysisk geografi bygger och fokuserar alltså dessa samhällen på interaktion och information.

Man kan alltid diskutera huruvida dessa interaktionsutrymmen kan kallas samhällen i en ontologisk mening. Det beror naturligtvis på vad man anser vara nödvändiga beståndsdelar i ett samhälle. Definierar man samhällen på ett sådant sätt att geografisk placering är en nödvändig beståndsdel blir det naturligtvis svårt att hävda att det rör sig om samhällen. Om man däremot släpper kravet på geografisk placering blir läget ett annat. En förutsättning för att man skall kunna tala om "nonplace communities" är att man erkänner att det vi betraktar som verklighet är en socialt konstruerad verklighet. Den ontologiska/kunskapsteoretiska förutsättningen för den sociala konstruktionen är att verkligheten ej är given utan konstitueras genom språket. Kunskap, verklighet och värden kan enbart ses i ett kontextuellt ljus.

Frågan om en socialt konstruerad verklighet tar Steven G Jones upp i sitt bidrag till boken "Cybersociety". Han lutar sitt resonemang mycket på Berger & Luckmanns tankar om att vi socialt konstruerar vår verklighet och vad vi betraktar som verklighet. Tanken hos Jones är att verkligheten inte skapas av nätet, utan på nätet. Det finns här en koppling till diskussionen om teknologisk determinism där tekniken inte är något annat än ramen. Frågan om det är den tekniska utvecklingen som driver fram samhällsförändringar eller tvärtom blir i sammanhanget en skenfråga. Vi använder tekniken för att konstruera världar men det är inte tekniken som skapar dessa världar. Tekniken anger enbart ramarna, men vad vi sedan gör innanför dessa ramar är att konstituera och konstitueras. Det finns alltså skäl att påminna om att det vi gör av nätet ligger i våra händer.

Som jag ser det hänger "nätet som samhälle" ihop med huruvida Internet främst ses som ett kommunikativt rum eller en informationskälla. Ser man Internet som ett rum likt en nation fast utan geografisk förankring eller ser man Internet som ett verktyg. Denna dikotomi kan även den bringa klarhet i relationen teknik/samhälle. För den som diskuterar Internet som ett verktyg (ting) är det lättare att anlägga ett teknologiskt deterministiskt perspektiv eftersom Internet då ses som en "maskin" som i sin tur påverkar människorna som använder denna maskin. Om man däremot diskuterar Internet som en plats blir det svårare att föreställa sig denna relation. Mark Poster drar en analogi med Tyskland kontra hammaren. Du kan säga att en hammare påverkar det mänskliga i en viss riktning men du kan inte dra samma slutsatser av hur platsen Tyskland påverkar människan. Poängen är att hur Tyskland påverkar naturligtvis beror på de som befolkar Tyskland, medan en hammare är skapad som en hjälpreda, vars påverkan kan förutses. Ser man Internet främst som en plats ("Tyskland") är det det alltså det kommunikativa rummet som sätts i centrum, men om man främst ser det som ett redskap ("hammaren") är det informationskällan som är i centrum. Det är alltså två olika funktioner som diskuteras. För att ringa in det virtuella rummet kan vi även använda oss av motsättningen mellan "societas" och "communitas" i sammanhanget. Zygmunt Bauman beskriver skillnaden på följande vis: "Om societas karakteriseras av heterogenitet, ojämlikhet, differentiering mellan olika statuspositioner och sitt nomenklaturasystem, präglas communitas av homogenitet, jämlikhet, frånvaro av status och anonymitet. Internet skulle då kunna vara ett exempel på det Bauman kallar "communitas", ett samhälle utan presociala individer.

Som vi ser innehåller diskussionen om Internet och social konstruktion två aspekter.
1 Metod- Hur skall vi se på Internet rent empiriskt? (informationskälla eller kommunikativt rum)
2 Rumsligt- Vilken status skall vi ge det virtuella rummet? (Nomadiskt-Stabilt)

Metodologiskt anser jag alltså att Internet bör kunna ses som ett socialt konstruerat (kommunikativt) rum(Nätet är vad man gör det till). Rent rumsligt karaktäriseras sedan nätet av ett nomadiskt snarare än ett stabilt tillstånd. Det finns ingen given geografi, utan den måste ständigt rekonstrueras.

Internets ”postmoderna” tillstånd 
I diskussionen om Internets "tillstånd" kommer jag exempelvis att använda mig av Steven Jones och Howard Rheingold som utgångspungspunkter. Howard Rheingolds "Virtual communities" och Steven Jones "Cybersociety" är två av de vanligast förekommande referenserna i mer socialt inriktade diskussioner rörande Internet. Både Rheingold och Jones för rätt allmänna resonemang om Internets sociala egenskaper. Även Nicholas Negroponte och Linda Harasim är Internetteoretiker som täcker upp stora delar av fältet. En annan Internetteoretiker som går in på mer demokratiteoretiska aspekter av Internet är Mark Poster. Sedan tänker jag även beröra teoretiker som inte direkt diskuterar Internet men som tar upp en generell problematik som indirekt berör det tillstånd som Internet kan sägas utgöra. Ett exempel på en sådan teoretiker är Paul Virilio och hans idéer om snabbhetens inverkan på rummet. Gemensamt för dessa teoretiker är att de väljer att se på Internet som mer än bara ett verktyg, vilket därmed föranleder frågor av ett mer ontologiskt slag.

Internets tillstånd är ett tillstånd som påminner mycket om det som i litteraturen kallas ett "postmodernt" tillstånd. Det har även kallats en postmodern geografi, en geografi som ligger utanför tid och rumsdimensionen. Jag vill med detta enbart peka på att Internet kan ses som ett tillstånd som i sin ontologi påminner mycket om det splittrade, fragmentiserade tillstånd som anses vara kännetecknande för ett postmodernt tillstånd. Men denna ontologi innehåller även verktyg för en demokratisk universalism som annars inte brukar förknippas med postmodernism.

Postmodernism är en väldigt mångtydig term och kan innebära rätt mycket. Skälen till att kalla tillståndet för postmodernt är: (1) Att markera ett tillstånd som skiljer sig från det tillstånd som dagens och gårdagens demokratiteorier applicerats på. (2) Termen postmodernt tillstånd används flitigt för att beskriva detta tillstånd.

I sitt bidrag till antologin "Communication theory today" diskuterar Mark Poster förhållandet mellan information och postmodernism. Posters huvudsakliga poäng är att bruket av information medför en radikal omstrukturering av språkets betydelse. Det moderna subjektet ersätts via bruket av information av ett subjekt vars identitet är decentrerat och ostabilt. Den elektroniska kulturen framställer det individuella som en ständigt pågående process av olika identitesskapanden. I detta kommer naturligtvis språket i centrum som den viktigaste delen i detta identitetsskapande. Den elektroniska kulturen problematiserar även klyftan mellan den talande och den lyssnande. Kombinationen av enorma avstånd och omedelbarhet både för den lyssnande till den talande och för den samman. Språket representerar inte längre verkligheten hävdar Poster. Språket är inte längre ett neutralt verktyg som reflekterar verkligheten utan det skapar istället verkligheten.

För att beskriva "informationssamhällets" tillstånd brukar termen "hyper reality" användas. Tillståndet av hyperrealitet kännetecknas av ett upphävande eller i alla fall uppmjuknande av gränsen mellan verklighet och representation av verklighet. Vad vi betraktar som verklighet respektive representation är alltså socialt konstruerat. Den kunskapsteoretiska tesen att det vi betraktar som verklighet är en socialt konstruerad verklighet är något av en förutsättning för det här ämnet. I beskrivningen av olika tillstånd refererar aldrig beskrivningen till det obefläckade tillståndet utan istället refereras det till en socialt konstruerad bild av detta tillstånd. Ett resonemang om Internets sociala egenskaper kan som jag ser det aldrig referera till något obefläcklat eller rent tillstånd. 

Globalisering och identitet
En annan aspekt som allt som oftast påpekas vad gäller Internet och informationsteknologins förverkligande är globaliseringseffekten. Kan man tala om Internet som ett globalt (civil)samhälle? Är det så att det civila samhällets lokala identifikation ersätts av en pseudo-global dito? En vanligt förekommande tanke är att nationalitetstanken naggas i kanten. Dels rent praktiskt; att den nationella suveräniteten minskas på grund av alla globala kontakter och hänsynstaganden. Dessutom talas det om en globaliserad identitet. Tillhörighet och gemenskap skapas mer på gemensamma intressen än gemensam geografisk placering. Jag kanske känner mig mer besläktad med mina likar på nätet än de som bor i samma trappuppgång. Gemensamma intressen och gemensam information skulle bli en större källa till samhörighet än gemensam lokalisering alltså.

Frågor om IT och globalisering diskuteras exempelvis av Nicholas Negroponte som proklamerar det lokalas död och Paul Virilio som hävdar att begreppen globalt och lokalt numera går in i varandra. Negroponte pekar på det faktum att varje konflikt på nätet kan reduceras till det faktum att det lokala är frånvarande. Det finns inga specifikt lokala lösningar. Virilio anser att globalisering i sammanhanget är en form av falsk marknadsföring. I stället bör man tala om virtualisering. Motsättningen mellan globalt och lokalt existerar inte på nätet istället råder det en form av orienteringsförlust. Men denna orienteringsförlust är både lokal och global eller ingetdera. Eftersom det inte finns några avstånd flyter tid och rum samman. Detta är en tankegång som kan föras vidare med hjälp av Benedict Anderson idéer om den "föreställda gemenskapen".

Den gemenskap som Internet genererar baseras på ett sammanhang utan rumsliga avstånd. Man skulle kunna kalla det för en mer direkt gemenskap än nationens "föreställda" gemenskap. Gemenskapen omfattar ingenting annat än här och nu. Man kan använda sig av Benedict Andersons idéer om en föreställd gemenskap. Den springande punkten i detta resonemang är gemenskapens grund. Gemenskap i fallet nationell gemenskap är en typ av gemenskap som förutsätter icke-gemenskap och alltså inte är generell. Den nationella gemenskapen är ju en gemenskap som förutsätter att det finns andra nationer som jag inte tillhör. Nationalism är inget som uppstår på ett naturligt vis utan det konstrueras genom vår förmåga att abstrahera. Nationalism är alltså ingen naturlig "här-och-nu"gemenskap utan det är istället en föreställd gemenskap enligt Anderson. Den nätvirtuella gemenskapen är ju alltid "här-och-nu" även om den aldrig är "face-to-face". Gemenskapen existerar så länge man är uppkopplad. Det finns alltså inga avstånd. Tid och rum flyter samman.

Även om man bara ser Internet som en informationskälla kan den bidra med en globalisering av medvetandet. Tanken är att ju mer kunskap vi får om främmande kulturen ju närmare kommer vi dessa, vilket då skulle kunna bidra till ett globaliserat medvetande. Men den här typen av globalisering har inte så mycket med identiteten att göra. Den ligger mera på ett acceptansplan. Ju mer kunskap vi har om något ju lättare är det att acceptera detta.

Globaliseringen hör som vi ser ihop med frågor om identitet och frågan är alltså om nätet utvecklar en känsla för (nät)global istället för en nationell identitet. Nya typer av identitetsschatteringar uppstår. Man kan se det som att vårt politiska "vara" växer, men att det även blir flyktigare och mer fragmentiserat. Demos blir med andra ord mer flytande och det innebär att demokratin kräver mer av generella lösningar än av specifika lösningar. Naturligtvis kommer frågor av lokal art utanför nätet fortfarande kräva specifika och lokala lösningar, men min poäng är att nätet medför krav på och underlättande av globala lösningar på många områden. Den lokala "närhets"offentlighet som det dagliga livet erbjuder finns alltså inte på nätet. Närhet och avstånd i "geografiskt" hänseende tappar betydelse. Närhet och avstånd är på nätet absoluta begrepp och inte relativa som "in real life". Antingen är du närvarande eller så är du det inte. Det finns ingen fallande skala.

Jag kommer i fortsättningen använda mig av begreppet globalisering som en egenskap hos nätet men med Virilios invändning i åtanke. Frånvaron av lokalitet betyder inte nödvändigtvis globalisering. Det är som Virilio är inne på snarare så att begreppen går in i varandra. En lokal lösning är ockå en global lösning. För det är väl så att globalisering förutsätter avstånd. Finns det inga avstånd är det möjligen felaktigt att tala om globalisering och lokalisering. Men med den invändningen i bakhuvudet använder jag i fortsättningen begreppet globalisering som synonym till gränslöshet.

Förhållandet till "den andre" på nätet 
Frågan om personlig identitet är ytterligare en aspekt som aktualiseras av den teknologiska utvecklingen. Skiljer sig t ex förhållandet till "den andre" på nätet från relationen till "den andre" lokalt sett. En intressant fråga gäller själva existensen på nätet. För att existera på nätets olika mötesplatser måste du bli "sedd". Det krävs någon som bekräftar ditt jag. Jaget på nätet kräver ett Du. Richard C. MacKinnon hävdar t ex att den Cartesianska tesen att "jag tänker, alltså finns jag" med andra ord inte kan appliceras på "nätexistenser". Istället skulle man kunna säga att "jag är sedd, alltså finns jag". Dessutom kan man säga att på nätet är du alltid den du utger dig för att vara. Som nätexistens är du alltid ditt manifesterade jag eftersom din "kropp" kännetecknas av osynlighet eller anonymitet.

Anomymitet är en egenskap som på nätet kan ha andra konsekvenser än i det "vanliga" livet. Går anonymitet överhuvudtaget ihop med idealet om en offentlighet? Identiteten på nätet är på sätt och vis "pseudoanonym". Det är i det här sammanhanget man kan tala om en postmodern, splittrad eller fragmentiserad identitet. Det finns inget givet jag, utan enbart en mängd olika uttryck. De aspekter av nätet som här berörs är framförallt de sk "chattarna", Internets caféer. Det kroppslösa "jaget" kommunicerar med den osynlige "andre". Eftersom du på nätet inte behöver skylta med något känt "jag" kan du bolla med olika identiteter. Du är inget givet jag, utan kan representera olika jag i olika sammanhang.

Förhållandet till vad man kanske skulle kunna kalla för den "osynlige" andre har vissa likheter med en form av ömsesidig bikt. Tanken är att "osynligheten" ger mig frihet att pröva olika alternativa jag lika mycket som andras existenser även kan vara ett prövande av identiteter. De "jag" jag tar ställning till på nätet är enbart de som manifesteras på nätet. Det finns inget bakomliggande som kan bedömas. På samma sätt som en präst i en bikt enbart kan ta ställning till det som sägs i bikten eftersom han inte vet vem den biktande "är". Vad gäller identiteten och subjektet kan man fråga sig om subjektet längre behöver begränsas av "kroppen". Man kan möjligen ersätta Mcluhans påstående om den globala byn med påståendet om den globala hjärnan eller det globala medvetandet. Det är alltså inte bara så att du kan bli granne med vem som helst, du kan även som subjekt nå vad du vill.

En annan aspekt i förhållandet till "den andre" är den avstånds och närhetsproblematik som diskuterades i det förra avsnittet. Avsaknaden av avstånd på ett plan medför även en avsaknad av närhet på ett annat plan. Den teknologi som för mig till "den andre" håller även isär oss eftersom det inte kan råda någon "face-to-face"relation på nätet. Mötet på nätet är alltså enbart partiellt, vilket medför farhågor om att elektronisk kommunikation skickar det offentliga samtalet i graven eftersom "riktiga" möten då skulle onödiggöras. Man kan fråga sig huruvida dessa rationaliserade partitiella möten är önskvärda. Är det inte så att den distortion som måste övervinnas i det reelt existerande mötet faktiskt är önskvärt. Det skulle alltså finnas en fara i tron på det perfekta friktionsfria mötet. Eftersom du aldrig på allvar är tvingad att ge dig i kast med den andre på nätet (du kan alltid dra dig undan så fort det tar i mot) kan detta medföra en "förenkling" av mänskliga möten. Farhågan är att Internet skulle bidra till denna "rationaliserade" mentalitet till mänskliga möten. Man skulle även kunna säga att gemenskapen enbart är instrumentell eftersom den bärs upp av en intressegemenskap kring ett gemensamt ämne (Gesällschaft istället för Gemeinschaft). På nätet kan du möta vem du vill, men mötet existerar enbart så länge du väljer att mötas. Du kan när som helst hoppa av. Problematiken med partiella möten är inte oviktig, även om man naturligtvis kan påstå att nätet är en del av den riktiga världen på samma sätt som telefonen är en del av den riktiga världen. Internets partiella mötesform kan aldrig ersätta det "riktiga" mötet men däremot komplettera detta. Ett problem uppstår som jag ser det om nätmötet skulle medföra en förenklad syn på riktiga möten, dvs att "exit"alternativet väljs så fort distortion uppstår. Om så skulle ske är det en fara för den demokratiska kulturen eftersom den utvecklas av att skilda synsätt kan nå varandra. Men huruvida detta kommer att bli fallet eller inte kan vi i dag bara spekulera i.

Möjligen kan Hans Jonas uppdelning mellan närhets och avståndsetik hjälpa till att undvika denna utveckling. Om man ser människan som enbart ett informationssystem gör man som jag ser det samma misstag som när man försöker se en avståndsetik utan en närhetsetik. Man glömmer bort socialisationsprocessen betydelse och behovet av "mänsklighet". På samma sätt som identiteten i industrisamhället i mångt och mycket styrdes av din plats i produktionen är det möjligt att identiteten i ett kommande informationssamhälle kommer att bygga mycket på ditt kunskapskapital. Men lika litet som dagens byggnadsarbetare enbart är byggnadsarbetare kommer morgondagens "cyborgs" enbart att vara det. I första hand kommer människan alltid vara människa med behov av andra människor.


Information

I textens första del tittade vi närmare på det ”samhälle” Internet erbjuder. I den andra skall begreppet information skärskådas. Informationsproblematiken innehåller i mitt sätt att se det främst två delar; Information som kunskap och information som egendom. Information och kunskap Vad skiljer information från kunskap och vad innebär detta för den "elektronikinformativa" tidsåldern? Förhållandet mellan information och kunskap är naturligtvis inget man löser på några få rader men många är inne på att på Internet har kunskap kanske mer än nånsin med förmågan att sålla information att göra. Kunskapskapitalet avgörs i huvudsak av förmågan att kunna skilja relevant information från icke-relevant information. Exempelvs hävdar filosofen Nobert Bolz att informationsflödet inte nödvändigtvis medför kunskap. "Floden av mening ger ingen mening". Han menar vidare att huvudproblemet i informationsåldern är urval och tillgång. Ett av infomationsålderns verktyg i djungeln är hypertexten som opererar efter trolighet och inte säkerhet. Hypertexten definierar Bolz som en "generaliserad fotnot" eftersom den skapar ett nätverk av fotnötter till fotnötter. Information samverkar eller interagerar alltså med varandra. Sökandet blir viktigt (att lära genom att söka) och urvalet sker genom association istället för genom index. Eftersom det associativa sökandet gör nedslag på mängder av platser blir frågan hur viktig information kan skiljas från skräp-information och vem som i sådana fall skall filtrera datan?

Det finns en koppling mellan information (språk) och auktoritet (makt) som går igen i en del av kritiken av Internet. En vanlig åsikt är att man inte kan lita på informationen som sprids på nätet. Problemet att man inte kan lita på informationen på nätet förutsätter ju att det finns information man förutsättningslöst kan lita på. Så länge det inte finns någon trovärdig auktoritet är informationen inte trovärdig. Men frågan är om man ens bör eller kan lita på trovärdiga auktoriteter. En kritisk hållning till information är väl alltid viktig oavsett var informationen kommer ifrån. Man kan även se det som att nätet som sådant är en auktoritet. Nätet skulle då vara ett metamedium som är normerande för hur kunskap definieras och för hur samtiden formar sin självbild. Internets utveckling aktualiserar alltså det faktum att information och kunskap inte är samma sak. I och med Internet kan vi inte längre förutsättningslöst lita på att det som påstås är sant. Det vi har tillgång till är en mängd information, sann och osann. Detta kan komma att ställa betydligt högre krav på deltagarna i detta informationsflöde. Med en mängd olika informationskanaler blir det naturligtvis svårare att skilja relevant information från irrelevant information. Dessutom gäller det att kunna hantera informationen och omvandla den till kunskap när man väl finner den. Verktygen för kunskapsinhämtning bör naturligtvis bli finkänsligare i ett sådant sammanhang, än om det bara finns en informationskälla som man kan "lita" på.

Frågor om kunskap och verklighetsuppfattningar blir med andra ord demokratiteoretiskt intressanta på ett nytt sätt i och med att språkets roll blir viktigare. Det demokratiska inflytandet över definitionsmakten osv. (Problemformuleringsprivilegiet bör komma underifrån)

Ett nytt klassamhälle?
Är vi då på väg mot ett nytt klassamhälle där tillgång till relevant information och förmågan att sålla blir det viktigaste kapitalet? Om ständigt ny information och nätnärvaro blir viktigare vad händer då med de som av diverse skäl inte är uppkopplade. Håller utvecklingen av Internet på att bidra till ett nytt klassamhälle där skillnaden dras mellan uppkopplad och icke uppkopplad och där icke-deltagarna riskeras att klassas som andra-klassens medborgare. Det nya klassamhället baseras alltså på de som deltar och de som är beroende av de som deltar. ”Kunskap är makt” får då en konkret (ekonomisk) innebörd där motsättningen ligger mellan de som har verktygen (kunskapen) för informationshantering och de som för sitt dagliga liv är beroende av de som har dessa verktyg.

Man bör skilja mellan interna och externa konsekvenser av tillgången till Internet och det kan även finnas en motsättning mellan dessa. Denna motsättning som drabbar all ny teknik råder mellan teknikens positiva egenskaper och tillgången till denna teknik. Ju större fördelar man får med en viss teknik ju större skillnader uppstår mellan de som har tillgång till denna teknik och de som inte har det. Så länge alla går råder en form av jämlikhet. Men när de dyker upp cyklar innebär de en fördel för de som har tillgång till dessa cyklar. Det jag försöker säga med detta är att ju mer revolutionerande en teknik är ju större är risken för ett "klassamhälle" mellan de som har tillgång till denna teknik och de som inte har det. Och om en av fördelarna med en teknik är just möjligheten till en fördjupad demokrati är det lätt att slinta.

Det är med andra ord lätt att bli litet fartblind när man talar om Internets demokratiska potential och glömma det faktum att tillgången till nätet är begränsad. Det kan vara viktigt att beakta att, även om Internet skulle revolutionera och demokratisera själva kommunikationsprocessen, berör denna revolution än så länge bara samhällets toppar. Om det är så att tillgången till nätet så gott som enbart tillfaller "överklassen" uppstår ett annat stort demokratiskt problem, där frågan inte längre gäller nätet som medium, utan istället tillgången till detta medium. Om "framgång" mer och mer är beroende av tillgång till nätet kommer klyftan mellan rika (högutbildade) och fattiga (lågutbildade) att öka. Man blir mer och mer beroende av informationsteknologin om det blir den grundläggande möjligheten att delta i en demokratisk kultur. Det kan alltså skapas en form av informativ apartheid mellan de som har och de som inte har tillgång till nätet menar t ex Suneel Ratan. Hon menar även att det verkar som det nya informativa klassamhället konstrueras längs traditionella klasslinjer. Det är framförallt rika, välutbildade från rätta områden och rätta skolor som har tillgång till nätet. Lars Ilshammar är inne på samma tanke när han säger att nätet i och för sig har blivit ett befrielseverk istället för en ny härskarteknik men man skall komma i håg att det är en frihet för den med den rätta kunskapen, rätta tekniska utrustningen och för den som bor i rätt del av en ojämlik värld. Tekniken är inte enbart befriande, utan även skapare av en ny uppdelning av mänskligheten, men efter gamla gränser. Risken finns att klyftan mellan nord och syd vidgas ytterligare med hjälp av "den befriande teknologin" som blir ett redskap som cementerar globala maktrelationer hävdar Ilshammar. Skälet till detta är bland annat att den tredje världen saknar den nödvändiga infrastrukturen av telekommunikation som krävs. "Genom revorna i det alltmer tilltufsade befrielseprojektet skymtar redan konturerna av en global informationsordning med tillträde endast för den som bor på rätt del av jordklotet, besitter de rätta kunskaperna- och kan betala för sig."

När det gäller det informativa klassamhället kan man även tala om ett eliternas globalisering. Är Internet på väg att skapa ett globalt medelklassområde? Det kanske är så att Internet minskar klyftorna mellan nords och syds eliter men om nätet enbart tillfaller eliten i tredje världen ökar klyftorna ändå. Dessutom kan man fråga sig apropå globalisering, huruvida vi blir så globaliserade om vi enbart stöter på människor ur samma samhällsskikt som vi själva. Här kan vi med Foucault tala om en disciplinerad globalisering där de som deltar dresseras till ett visst beteendemönster. När det gäller tillgångsfrågan bör man gå ytterligare ett steg och inte nöja sig med att folk på ett eller annat sätt har tillgång till nätet, utan ställa sig frågan vilka som aktivt använder sig av nätet. Att formellt sett ha tillgång till nätet behöver inte innebära att man deltar på nätet. Många undersökningar pekar t ex på att kvinnor i mindre utsträckning än män utnyttjar nätet trots att de har lika stor ”tillgång” till det. Man kan möjligen i en framtid tänka sig ett klassamhälle i två steg där det ena beroendeförhållandet är materiellt och det andra förhållandet är kunskapsmässig. I det första steget går alltså skiljelinjen mellan de som har tillgång till nätet och de som är beroende av de som har tillgång. I det andra steget går skiljelinjen mellan de som har tillgång till nätet och har "surfar"kunskap och de som har tillgång till nätet men är beroende av de som har surfarkunskap (professionella kartläsare).


Information som egendom 
Ett problem i ett samhälle där information eller kunskap är det viktigaste kapitalet är hur information skall kunna äganderättskyddas. Information är ju ingen materiell sak som kan innehas på samma sätt som en cykel t ex. Internet kullkastar det ”traditionella” förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Vad händer med en ”bytesekonomi” när utbudet inte länge utgörs av ändliga resurser? Den ständiga reproduktionen av information på nätet ruckar en aning på grunderna för den privata äganderätten. Var går gränsen mellan vad som kan ägas och vad som ej kan ägas? En vetenskaplig teori/matematisk formel kan t ex inte ägas, men patent på en uppfinning eller copyright på ett musikstycke brukar klassas som intellektuell egendom.

När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av Internets utveckling pekar t ex Michael Strangelove på vad han kallar för ett ekonomiskt paradigmskifte. Strangelove menar att det finns två saker som kännetecknar Internet: Öppenhet och decentralisering, vilket är en bärande del av vad man kan kalla för nätets teknologiska arkitektur. Denna arkitektur av närmast anarkistisk karaktär genererar enligt Strangelove en kulturell kraft som ställer sig i opposition till den kapitalistiska strukturen eftersom kapitalistiska honnörsord som privatisering, centralisering och kontroll inte ligger i linje med nätets arkitektur. I detta ser Strangelove ett nytt paradigm vad gäller distribution och produktion. Ett annat led i paradigmskiftet är själva informationshanteringen. I den gamla ekonomin var informationen pappersbaserad, centraliserad och isolerad. I den nya ekonomin är däremot informationen digitalt baserad, decentraliserad och "nätad" (wired). Informationen har alltså inte någon riktigt hanterbar källa längre, vilket gör att det inte heller finns något sätt att strypa information på (informationen vill vara fri). Strangelove menar att konsekvenserna av detta är en förflyttning av de centrala produktionsmedlen från den "kapitalstarka" eliten till den "intellektuelle" arbetaren. I informationsåldern flyttas produktionsmedlen från "fabriken" till "datorn" enligt Strangelove. Termen kapital får alltså en ny innebörd. Från ägandet av materiella "produktionsmedel" till hanterandet av information. Kontentan är enligt Strangelove att kapitalismen i och med informationsåldern håller på att tappa sin socialt kontrollerande kraft eftersom begrepp som ägande och arbetstid kommer att tappa i betydelse. Den kapitalism Strangelove talar om är naturligtvis industrialismens kapitalism, för även informationsåldern har sina produktionsmedel och det mest centrala produktionsmedlet är förmodligen ”mjukvaran” där grunden till Internets utveckling ligger. Mjukvaran eller programvaran skiljer sig från ett industriellt produktionsmedel i det att den utgörs av immateriell information och som information kan den reproduceras i all oändlighet. Jag kan ge bort programvara samtidigt som jag behåller den. Mjukvarans oändliga reproducerbarhet gör den till något som liknar en offentlig nyttighet likt kunskap eller luft, ändå klassas den i vissa fall som företagshemligheter som kan ”egendomsskyddas”.

Frågan om intellektuell egendom är en inte helt enkel fråga, dock anses det intellektuella objektets samhällsnytta vara en viktig faktor. Eftersom intellektuell äganderätt är en konstruktion på ett helt annat sätt än materiell äganderätt är det naturligtvis svårare att avgöra vad som skall äganderättskyddas eller inte. Grundtanken är att intellektuell äganderätt bör förekomma där produktionen skulle bli sämre om produkten inte skyddades. Skälet till att man t ex kan ta patent på uppfinningar är att uppfinnesrikedom och därmed samhällsnyttan förväntas öka om uppfinnaren får sin belöning. När det gäller vetenskapliga teorier är argumentationen den omvända. Samhällsnyttan förväntas sjunka om ”akademisk” kunskap kan skyddas. Akademisk kunskap bygger ju på annan akademisk kunskap och då måste så många som möjligt ha fullständig tillgång till denna kunskap. Frågan man bör ställa sig om framtagandet av ny mjukvara har mer gemensamt med uppfinningar än akademisk kunskap eller vice versa?

Enligt många är Internets framtid beroende av hur vi bedömer programvarans ägandestatus. En av grundförutsättningarna för Internet är den öppna källkoden (”open source”), dvs att alla sidor på Internet är allmänt tillgängliga via källkoder och många är nu rädda för att denna förutsättning hotas om kunskapen bakom Internet eller delar av den skulle kontrolleras av storföretagen (läs Microsoft). Om det stora företaget skulle lägga under sig delar av nätet och sekretessbelägga källkoder anser många att Internets karaktär av öppet samtal kan försvinna. Därför har det uppstått något av en gräsrotsrörelse med öppna källkoder och fri programvara högst på agendan.

 Den ”fria programvarans” ideologi
”Fri mjukvara” refererar till användarens frihet att köra, kopiera, distribuera, studera, ändra och förändra mjukvaran. Till det krävs bland annat att man har tillgång till den öppna källkoden. Mer precist handlar det om tre nivåer av frihet.
1. Friheten att kunna studera hur programmet fungerar och att kunna anpassa det till dina egna behov.
2. Friheten att få dela med sig av programmet.
3. Friheten att försöka förbättra programmet och att släppa förbättringarna till allmänheten så att hela samhället kan ta del av det.

Förespråkarna av fri/gratis mjukvara liknar äganderättsskyddad mjukvara vid att tvingas välja mellan ett fåtal förbyggda hus där det finns rum som är förbjudet område för den boende och där hon/han inte har kontroll eller kunskap om vad som händer i dessa rum eller över vem som för närvarande övervakar hennes aktiviteter. I dessa hus måste minsta lilla ingrepp som t ex bytandet av glödlampa ske av en speciell serviceman ”support”. Att modifiera huset på något vis eller att hjälpa en vän att bygga ett eget efter det egna husets modell är strängt förbjudet. Motståndarna till äganderättsskyddad mjukvara menar att yttrande- och tankefriheten är hotad om kommunikation är beroende av äganderättsskyddad mjukvara. Varje användare måste ha rätten att modifiera program i enlighet med sina egna behov och också att lämna den vidare efter egna önskemål. Till detta krävs naturligtvis att ”källkoden” är tillgänglig.

Det finns alltså en stark rörelse bland programmerare (hackers) som arbetar för att all programvara skall vara fri. Grundaren av GNU , Richard Stallman är en av förkämparna. Stallman och många andras syn är att äganderätt till mjukvara är ett hinder för kunskapsproduktionen. Stallmans GNU är ett Linux-kompatibelt system som använder sig av en aningen originell copyright. Hur göra om man förutsätter att all information skall vara fri samtidigt som man naturligtvis vill förhindra att någon annan ”snor” information och sedan copyrightar den? Jo, man ger ”mänskligheten” copyrighten. ”Vem som helst får göra vad som helst med programmen – utom en sak: skydda den med äganderätt.”
”GNU är inte public domain. Vem som helst kommer i och för sig att tillåtas förändra och vidaredistribuera GNU, men ingen distributör kommer att tillåtas inskränka möjligheterna till vidare distribution. Förändringar som gör att koden blir upphovsrättsligt skyddad kommer inte att tillåtas. Jag vill se till att alla versioner av GNU förblir gratis. Systemets fullständiga källkod kommer att vara tillgänglig för alla. Det får till följd att en användare som behöver förändra systemet alltid är fri att göra det, antingen själv eller genom att leja en programmerare eller ett företag att göra det för honom eller henne. Användarna kommer inte längre att vara utlämnade till den programmerare, eller det företag, som äger källkoden, och därmed är de enda som kan göra förändringar. Slutligen kommer det återkommande bekymret med att reda ut vem som äger mjukvaran och vad man har eller inte har rätt att göra med den att försvinna. Att se till att folk betalar för att använda ett program, till exempel genom att köpa programlicenser, är alltid väldigt dyrt för samhället eftersom det krävs invecklade mekanismer för att räkna ut hur mycket (alltså, för vilka program) som var och en måste betala. Och bara i en polisstat kan man tvinga alla att följa reglerna. Tänk dig en rymdstation där luften måste tillverkas till en hög kostnad: där är det kanske rättvist att ta betalt per liter av dem som andas, men att bära gasmasker med inbyggda mätare dag och natt är oacceptabelt även om man har råd att betala lufträkningarna. Och att ha tevekameror överallt för att iaktta om någon tar av sig masken ibland skulle vara skandalöst. Det vore bättre att avgiftsbekosta lufttillverkningen med och slänga maskerna. Att kopiera program, helt eller delvis, är lika naturligt för en programmerare som att andas, och lika produktivt. Det borde vara lika fritt.”

Linux är alltså ett operativsystem som arbetar efter principen med öppna källkoder. All information finns tillgänglig som källkod och kan även laddas ner gratis från nätet. Linux kan sägas vara bärare av 30 års samlad IT-kunskap och du har som användare frihet att förbättra och dela med dig av systemet. En entusiast kallade Linux för operativsystemens Chopper och som kuriosa kan nämnas att det på nyhetsgruppen alt.anarchism under hösten 1999 fördes en het debatt om huruvida Linux-kulturen var ett exempel på ett socialistiskt idealsamhälle där alla som deltar i produktionen av programvara bidrar till kollektivet efter förmåga och tar del av alla förbättringar efter behov. En del vill till och med tala om ett nygammalt ekonomiskt system för att karakterisera kulturen kring fri mjukvara. Tanken är att vi har att göra med en gåvoekonomi istället för en bytesekonomi. Gåvokulturer anpassas till överflöd och din sociala status bestäms i en sådan kultur av vad du ger bort istället för vad du ”tjänar”. Eftersom information i det här sammanhanget finns i överflöd finns det enligt utopisterna skäl att slänga den gamla bytesekonomin på sophögen. Vill man ta i lite extra kan man kanske säga att det här är entusiasternas motvapen mot ett informativt klassamhälle. Det klasslösa samhället i informationssamhället handlar kanske om fri mjukvara.

Det finns naturligtvis en hel del luckor i resonemanget, framförallt kan Linux ickekapitalistiska status diskuteras, men många är de som talar om en ny virtuell folkrörelse som ser den fria mjukvaran som sitt kall och som dessutom anses utgöra ett hot mot en jätte som Microsoft. Vi kan ana en intressekonflikt mellan allmänintresse (samhället) och egenintresse (det enskilda företagets). Storföretag som Microsofts motdrag mot denna verklighet heter slutna och hemliga protokoll/källkoder och det uppstår naturligtvis ett demokratiskt problem om ett mindre antal företag kontrollerar kunskapen bakom Internet (genom slutna protokoll). Därför bör man alltså även diskutera kontrollen över kunskapen bakom nätet (produktionsmedlen) om man diskuterar nätet som demokratiskt hjälpmedel. Om man tror på Internets demokratiska potential bör man även ha klart för sig vad som gör Internet möjligt rent tekniskt, dvs programvara och protokoll. Protokoll är de regler för kommunikation som gör att program kan utbyta information med varandra och programvaran är det som omvandlar koderna till ”text” och för att använda ett program krävs ett operativsystem (ex. Linux).

Peter Antman presenterar i en text ett förslag om hur demokratiseringen skall gå till. Antmans tanke är att fri programvara bör försvaras med hjälp av offentlighetsprincipen eller allemansrätten. Sverige har en politisk tradition av offentligt engagemang vilket gör att man kan bli en betydande kraft i utveckling av mjukvara baserad på öppen källkod. Antmans tre förhållningsregler ser ut som följer:
1. All nyproducerad programvara som beställs av offentliga institutioner skall göras fritt tillgänglig i form av källkod.
2. I så stor utsträckning som möjligt bör redan befintlig fri programvara användas för den offentliga sektorns mjukvarubehov.
3. Delar av den omfattande besparing en sådan omläggning skulle innebära bör återinvesteras genom att man själv bidrar till att förbättra fri programvara.

Den demokratiska utmaningen handlar enligt detta synsätt mer om makten över mjukvaran än om fördelningen av utrymmet. Kontrollen över programvaran är lika viktig som kontrollen över tryckpressen eller eterutrymmet i ett demokratiskt samhälle.

Frågan om äganderätt på nätet hänger i mina ögon ihop med vad vi väljer att se nätet som. Ser man nätet som ett språk och inte som ett företag blir det i mina ögon svårt att försvara äganderätten av ”mjukvara”. Man använder sig inte av upphovsrätt för att skydda ett språk eftersom man då vingklipper utvecklandet av språket. På samma sätt bör man se på Internet.


Internet som demokratisk arena?

”Makten över mjukvaran” aktualiserar frågan om Internets demokratipotential. Vad kan det som diskuterats ha för konsekvenser för synen på demokrati.

 Som sammanfattning av den tidigare diskussionen kan vi i punktform titta på hur det samhälle eller den offentlighet som finns på Internet skiljer sig från den offentlighet som möter oss i ”verkligheten.

- Skillnad mot den medierade (masskommunikativa) offentligheten.
#Horisontell istället för vertikal masskommunikation
#Yttrandefriheten inte avhängig staten eller kapitalet
#Inga informationsauktoriteter. Jämlik information

- Skillnad mot "direkta" offentligheter (mötesplatser)
#Inget givet rum
#Avsaknad av "face-to-face"interaktion
#Anonymitet
#Global istället för lokal mötesplats
#Intellektuell(om någon) istället för materiell egendom

 I mina ögon utgör Internet ett masskommunikativt torg. Som offentlighet kombinerar Internet en "medierad" och en direkt offentlighet., men huruvida denna offentlighet är ett virtuellt agora eller ett virtuellt panoptikon återstår att se.

 Ett centralt begrepp i sammanhanget är begreppet interaktivitet . En diskussion om en elektronisk direktdemokrati illustrerar som jag ser det två olika typer av interaktivitet. Bland annat kan man mena en sak med interaktivitet när man diskuterar elektronisk direktdemokrati och en annan sak när man diskuterar den demokratiska kulturen. Michel Sénécal skiljer mellan två typer av interaktivitet; selektivitet och reciprocitet. Interaktivitet av det selektiva slaget avser en interaktivitet där agendan är given av avsändaren. Interaktionen sträcker sig alltså inte längre än att mottagaren kan delta på villkoren sändaren har ställt upp. Den reciproka interaktiviteten gör däremot sändaren och mottagaren utbytbara och satta i en reell dialog. Det som enligt förespråkarna skiljer Internet från traditionella media är just att själva teknologin är reciprok, medan de vanliga massmedias interaktivitet bara kan bli selektiv eftersom interaktiviteten gäller en given agenda.

 När man diskuterar möjligheten och önskvärdheten i en form av elektronisk direktdemokrati är det ofta den selektiva interaktiviteten som avhandlas. Direktdemokratin avser alltså folkomröstningar i givna frågor via dator. Medborgaren reduceras här till en väljare av redan givna produkter. De som kritiserar "kommodifieringen" av media riktar in sig på just detta förfaringssätt. Man menar att det då bara är en skenbar demokrati eftersom agendan redan är skriven och därmed reduceras den demokratiska processen till något som liknar konsumtion av varor. Dessutom lämnar inte elektroniska omröstningar (direktdemokrati) rum för dialoger och debatter och teknologin atomiserar individer hävdar skeptikerna. Den selektiva interaktiviteten är alltså en uppifrån-ner interaktivitet. I mina ögon gör man det lite för lätt för sig i en sådan kritik eftersom man tar för givet att nätdemokrati enbart handlar om selektiv interaktivitet. I ett tidigare avsnitt diskuterades skillnaden mellan att betrakta Internet främst som en plats eller främst som ett verktyg. Om Internet ses som ett verktyg likt hammaren är det lätt att se hur demokrati på nätet enbart handlar om ”digitala folkomröstningar”.

Om man istället väljer att se nätet som en form av plats som befolkas av ”medborgare” blir en nätdemokratisk diskussion annorlunda. I stället för den enkelriktade ”selektiva” interaktiviteten skall jag diskutera om nätet som demokratisk arena kan anses uppfylla den ömsesidiga ”reciproka” interaktivitet som ofta anförs som ett krav på en demokratisk kultur. Är Internet ett frigörande agora eller är det ett övervakande panoptikon där vi istället låter oss likriktas. Min avsikt är inte att ta ställning till huruvida nätet är ett agora eller ett panoptikon, istället tänker jag med hjälp av dessa motpoler föra en form av för och emot argumentation.

Agora eller panoptikon? 
Vill man hårdra en aning kan man säga att panoptikonperspektivet fungerar som en varningslampa för agoraperspektivet. Mot det jämlika, frigörande samtalet ställs det disciplinerade, övervakade samtalet. Panoptikon är alltså den fria informationen och den obegränsade kommunikationens baksida. Tanken är att du ständigt kan vara övervakad. Någon som du ej ser, ser dig.

Mot den reciproka, ömsesidiga interaktiviteten ställs den "skenreciproka" interaktiviteten som egentligen är selektiv och enkelriktad. Ett panoptiskt sätt att se på saken ifrågasätter den reciproka interaktivitetens möjlighet. Det reciproka är enbart skenbar selektivitet. Den reciproka interaktiviteten är en illusion. All typ av interaktivitet är selektiv. Skillnaden mellan reciprok och selektiv interaktivitet är enbart att selektiviteten är synlig i det ena fallet. Även om vi inte ser den givna agendan så finns den där enligt panoptikonperspektivet. Det finns alltid en given agenda. Motsättningen handlar i mångt och mycket om huruvida det maktfria samtalet är möjligt eller inte. Men det är viktigt att ha i åtanke att panoptikonperspektivets funktion inte är att skjuta agoraperspektivet i sank utan snarare att fungera som en kritisk granskare av detta.

Motsättningen mellan agora och panoptikon kan beskrivas i ett antal motsatspar:

 · Agora ser den fria informationen och yttrandefriheten medan panoptikon ser den övervakade informationen och det disciplinerade och styrda samtalet.

 · Agora ser en öppen offentlighet styrd underifrån, medan panoptikon ser en skenoffentlighet styrd ovanifrån med en dold agenda.

 · Där agora ser jämlikhet ser panoptikon likriktning och där agora ser frigörelse ser panoptikon dold disciplinering.

 Agorasidan ser det decentraliserade samtal som karakteriserar interaktiviteten på Internet som ett exempel på en typ av reciprok interaktivitet, vilket utgör en god grund för en demokratisk kultur alá agora. Ett panoptiskt perspektiv ger å andra sidan vid handen att den decentralisering på nätet som skulle vara ett exempel på "demokrati-nerifrån" i själva verket är ett exempel på en övervakad, kontrollerad "demokrati-uppifrån". Den gräsrotseffekt som skulle generera nya tankar och idéer kanske inte alls uppstår. I stället låter vi oss dresseras av den ständige övervakaren i rädsla för att uteslutas. Det decentraliserade samtalet på deltagarnas egna villkor som skulle vara frigörande leder kanske istället till likriktning. Den disciplinerande likriktningen kan uppstå eftersom vi som nätdeltagare måste anpassa oss till en redan given diskurs, ett redan givet språk och till redan givna deltagare. Normeringen av Internet uppstår när man som deltagare anpassar sig till den givna agendan. När man låter sig styras av de som redan har bestämt vad som skall diskuteras och inte. Om vi accepterar agendan som given och accepterar vad som anses vara nätfrågor och inte har vi blivit dresserade.

Vad kännetecknar nätets globaliseringstendenser? Är den avsaknad av avstånd och frånvaron av rumsgränser ett verktyg för frigörelse eller övervakning? Å ena sidan vidgas den demokratiska arenan om fler möts och har möjlighet att sätta den globala agendan, men å andra sidan är det kanske så att den typ av globalisering Internet erbjuder inte alls är pluralistisk och vidgande. I stället kan det växa fram en likriktad och dresserad globalisering. Den globalisering som nätet skulle erbjuda kan lika gärna vara en matris likt ett superpanoptikon.

En motsättning kan även skönjas i synen på ”fri” information. Informationsfrihet och kontroll kan ses som två sidor av samma mynt. Att all information är tillgänglig innebär även att "jag" som information är tillgänglig. Öppenhet och övervakning sitter med andra ord i samma båt. Fri eller skyddad programvara kan också ses utifrån bilderna av agora och panoptikon, där den ”fria” programvaran kan ”krävas” ur ett agoraperspektiv samtidigt som den skyddade programvaran skulle kunna ses som ett exempel på panoptikon. Den tidigare liknelsen mellan mjukvaran och huset som den boende inte har någon kontroll över är i mina ögon ett sätt att beskriva mjukvaran som något du bara skenbart bestämmer över. I stället är det det stora företaget som har ensamrätt på hur du skall använda din mjukvara. Övervakning och disciplinering istället för rörelsefrihet och frigörelse med andra ord.

Den till synes demokratiska aspekten av nätet problematiseras även av Howard Rheingold. Han menar att virtuella samhällen antingen kan hjälpa medborgarna till att fördjupa demokratin eller locka in oss i ett attraktivt paketerat substitut för en riktig demokratisk diskurs. Rheingold hävdar att själva tron på nätet som en demokratisk Messias kan ha motsatt effekt. Han kallar detta för "varufierandet" eller kommodifiering (commodification) av den offentliga sfären. Spetsen riktas här mot hur elektronisk massmedia i allmänhet har bidragit till att innehållet i olika medier har förvandlats till reklam för olika varor på ett eller annat sätt. Den politiska diskussion som förs via media har även den förvandlats till varuförsäljning eftersom den öppna debatten mer och mer handlar om försäljning av åsikter istället för diskussion.

Som jag tidigare berörde problematiserar Internet förhållandet mellan information och auktoritet. Det som i mångt och mycket kritiseras är ju Internets frånvaro av auktoritet. Du kan inte lita på informationen osv. Att vi sätter dessa likhetstecken mellan information och auktoritet är ju i sig ett bevis på panoptikons existens. Vi är dresserade att tro att information och auktoritet är två sidor av samma sak. På så sätt kan man säga att Internet medför en vilsenhet som går ut på att vi vet att vi är övervakade, men vi vet inte hur vi skall bete oss. Vi är fångar med en ny fångvaktare och det gör oss osäkra. Den tidigare fångvaktaren visade sig i alla fall då och då medan den nya inte har visat sig ännu.

Min poäng är att agora- och panoptikonperspektivet är litet av varandras spegelbilder. På punkt efter punkt anser jag att det går att "å ena sidan" vs "å andra sidan". Å ena sidan finns det en frigörande demokratiserande potential i Internet. Å andra sidan finns det även en övervaknings och dressyrpotential i den samma. Men eftersom bokslutet ej låter sig göras ännu ser jag panoptikonperspektivet som en kritisk granskare av agoraperspektivet. En syn som alltså kan ifrågasätta agoraidealet. Panoptikonperspektivet pekar på faror snarare än sänker synen på Internet som ett agora.


Avslutning 

Det jag har försökt göra är att peka på hur Internet som samhällsfilosofiskt problem skiljer sig från från mer traditionella ”samhällen”. Texten bör ses som en krusning på ytan av några av de aspekter som problematiseras med hjälp av Internet. Jag har valt att peka ut snarare än att lösa. Frågor om identitet, egendom och demokrati på nätet kräver naturligtvis sina egna djupare analyser än vad jag erbjudit. Mitt bidrag har förhoppningsvis varit belysandet av att dessa frågor kräver en djupare analys.

Det jag inte har gjort i den här uppsatsen är att undersöka Internets innehåll nämnvärt men det skulle i en framtid vara intressant att rent empiriskt gå in och granska nätbeteendet och se hur "nätcivilisationen" formas. T ex har det skapats ett speciellt nätbeteende av deltagarna själva. Det finns något man kallar för "netiquette", vilket är oskrivna lagar för nätbeteende. Det finns alltså redan en form av nätkultur där "medborgarna" skapar sin egen ordning.

Jag har heller inte diskuterat statens förhållande till Internet och dess nätcivilisation. Hur skall staten förhålla sig till den kommunikativa infrastrukturen? Är det staten eller marknadskrafterna som bör garantera den infrastruktur som gör en Internetuppkoppling möjlig? Dessutom kan man fråga sig om staten skall bedriva en aktiv rättvisepolitik vad gäller tillgången till nätet eller om man skall låta "marknaden" sköta det. Skall alltså staten gå in aktivt och ge de "informationssvaga" tillgång till nätet eller skall man låta "marknaden" ha sin gång? Man kan även tänka sig att staten på ett aktivt sätt går in och ritar upp gator på nätet. Med det menar jag att staten tar på sig en form av kartläsarroll. Eftersom informationen och vägarna på nätet är oändlig kan alltså staten hjälpa till att finna den "relevanta" informationen. Mot detta skulle möjligen kunna hävdas att staten inte kan avgöra vad som är relevant information eller inte, utan det är något som medborgaren själv måste avgöra. 

Avslutningsvis kanske man kan tillåta sig att parafrasera den gamla stadsteoretikern Henri Lefebre och uppmana till "att ta nätet i besittnng"!


Litteratur 

Aftonbladet Kultur 95 temanummer om ”Cyberspace”
Anderson, Benedict Den föreställda gemenskapen Sv. översättning, (Daidalos 1994) Arena 3/94 Barlow, J.P. ”Old Wine in New Bottles”.(nät) http://www.eff.org/homes/barlow.html
Castells, Manuel Nätverkssamhällets framväxt (Daidalos 1998)
Chesher, Chris "Colonizing virtual reality" (nätuppsats) http://english-www.hss.cmu.edu/cultronix/chesher.html
Communication theory today red:David Crowley & David Mitchell (Polity press 1994)
Edenius, Mats Ett modernt dilemma (Akademitryck 1994)
FSF: http://www.fsf.org/home.html
Global networks red:Linda M. Harasim (The MIT press 1993)
Gärdenfors, Peter Fängslande information (Natur och Kultur 1996)
Heim, Michael The metaphysics of virtual reality (Oxford University press 1993)
Ideer om ägande (Tiden 1994) Jonas, Hans Ansvarets princip Sv.översättning, (Daidalos 1991)
Jones, Stephen Cybersociety (Sage publication 1995)
Kemp, Peter Det oersättliga (Brutus Östlings bokförlag 1991)
Lyon, David Electronic eye (University of Minnesota press 1994)
McQuail, Denis Masscommunication theory (Sage publication 1993)
Montage 36/37-96
Negroponte, Nicholas Being digital (Vintage Press, New York, 1995.)
Poster, Mark "Cyberdemocracy: Internet and the Public Sphere. (nät) http://www.humanities.uci.edu/~human/history/faculty/poster_mark/writings/democ.html
Poster, Mark The mode of information (Polity press 1990)
Rheingold, Howard Virtual community (BPC paperbacks 1994)
Senecal, Michel ”Interactivity- a matter of give and take” artikel i The Unesco Courier (feb 95) Stallman, Richard ”GNU-manifestet” http://www.fsf.org/gnu/manifesto.html
Strangelove, Michael "The Internet as catalyst for a paradigm shift" (ospårbar nätuppsats)
Time (spring 95)
TLM 2/99 ”Den nya nätekonomin”
Tvärsnitt 4/96
Virilio, Paul "Speed and information" (nätuppsats). http://www.ctheory.com/a30-cyberspace_alarm.html
Ågren, Per-Olof ”Om kritiken av virtualiseringen” i Human IT (4/98)

(tryckt 2000 som nr 7 i Pedagogik & mediaseminariet)