Men Kalle, det är bara ett spel, var inte så arg. I mer än fyrtio år har jag fått höra den kommentaren från människor som står mig nära. Självklart förstår jag andemeningen i invändningen. Dvs, att man inte bör ta det jag upprörs för på så stort allvar. Personligen kan jag tycka att det är upprördheten jag på sätt och vis betalar för. Utan den är läktaraktiviteten inte lika intressant helt enkelt. Att känslomässigt beröras av saker som är skapade just för att beröra oss känslomässigt. Bröd och skådespel som hindrar oss från att göra revolution.
Min invändning riktas med andra ord mot ordet "bara". Nej, det är inte bara ett spel. Ett spel är det men inte bara ett spel. Som om spelmomentet skulle motivera till att inte brista ut i okontrollerade känsloutfall.
Men, vad är egentligen ett spel?
En av de bästa texterna om boxning är den späda författaren Joyce Carol Oates "Om boxning". Till skillnad från många andra inom "kultureliten" tacklar hon boxningen som sport. Annars brukar det vara vanligt att se boxningen som något annat, en metafor för livet eller som en ursäkt för att bre ut sig om gamla greker. Den fällan hamnar inte Oates i. Men i en väsentlig sak skulle jag påstå att Oates har fel. Hon menar att boxningen till skillnad från de flesta andra sporter inte kan ses som ett spel. Själv vill jag säga att det är spelet som gör knytnävsslagsmålet till boxning. Utan spel ingen sport och kvar är endast en fysisk aktivitet och i det här fallet en ganska barbarisk sådan.
onsdag 25 maj 2016
tisdag 24 maj 2016
Om det civiliserade samtalets kollaps
Vad händer i ett samhälle där allt fokus ligger på den enskildes rätt att få uttrycka sig men inget fokus ligger på den enskildes skyldighet att lyssna och att visa respekt inför den andres situation?
Vad händer i ett samhälle där civilisationsprocesser och demokratisk skolning ses som en partsinlaga och som sådan bör underkastas jagets och viets rätt att inte lyssna?
Och vad händer i ett samhälle när fler och fler kräver sin yttranderätt samtidigt som man föraktar yttrandefriheten som idé och motor för ett demokratisk samhälle.
En politisk kraft med hat och förakt som motor där man kräver sin rätt att få delta i det demokratiska samtalet samtidigt som man motarbetar premisserna för nämnda politiska samtal.
Men, det är också viktigt att skilja mellan denna nya politiska kraft och journalistiska drev mot offentliga personer. I det första fallet handlar det om "näthat" som rättighet medan det i det andra fallet handlar om "näthat" som konsekvens av hårdför journalistik.
För att renodla problematiken och kanske framförallt hitta verktyg som drar en linje mellan legitim granskning av makt och makthavare, å ena sidan, och den skrynkliga tanken att det skulle finnas en enkelriktad rätt att få yttra sig, å andra sidan, bör vi kanske plocka fram den tyske filosofen Jürgen Habermas tankar om offentlighet, ideal samtalssituation och diskursetik.
Vad händer i ett samhälle där civilisationsprocesser och demokratisk skolning ses som en partsinlaga och som sådan bör underkastas jagets och viets rätt att inte lyssna?
Och vad händer i ett samhälle när fler och fler kräver sin yttranderätt samtidigt som man föraktar yttrandefriheten som idé och motor för ett demokratisk samhälle.
En politisk kraft med hat och förakt som motor där man kräver sin rätt att få delta i det demokratiska samtalet samtidigt som man motarbetar premisserna för nämnda politiska samtal.
Men, det är också viktigt att skilja mellan denna nya politiska kraft och journalistiska drev mot offentliga personer. I det första fallet handlar det om "näthat" som rättighet medan det i det andra fallet handlar om "näthat" som konsekvens av hårdför journalistik.
För att renodla problematiken och kanske framförallt hitta verktyg som drar en linje mellan legitim granskning av makt och makthavare, å ena sidan, och den skrynkliga tanken att det skulle finnas en enkelriktad rätt att få yttra sig, å andra sidan, bör vi kanske plocka fram den tyske filosofen Jürgen Habermas tankar om offentlighet, ideal samtalssituation och diskursetik.
torsdag 19 maj 2016
Om halmgubbar
I det moderna samtalet där monolog är viktigare än dialog och där det är viktigare att tala än att lyssna har halmgubben fått en allt större roll. Om vi inte underställer oss en riktig dialog med människor som tycker annorlunda måste vi skapa imaginära motståndare så att det åtminstone skenbart ser ut som att vi deltar i en debatt. Halmgubben är ett klassikt retoriskt grepp, där man ställer sig i opposition mot en motståndarsida som knappt existerar. Men för att dina egna argument ska framstå som extra goda och rationella, ställs de mot förvridna motståndarargument vars enda syfte är att framstå som onda och irrationella.
tisdag 17 maj 2016
Om åsiktskorridorer
Kan man tala om en fascistisk yttrandefrihet, där rätten att stå oemotsagd är navet? En yttrandefrihet där det enbart finns tes men aldrig antites. En yttrandefrihet utan dialog. En yttrandefrihet utan innehåll eftersom den inte leder till ett samtal. En manifestation utan motsättning. En yttrandefrihet som kör över det kritiska tänkandet eftersom det kritiska tänkandet ses som gruset i maskineriet för yttrandefriheten. En yttrandefrihet där endast det hela, rena och förenklade budskapet får utrymme. Allt annat är relativiseringar och svårbegripligt. Yttrandefrihet som reklam. Plattform och representation är viktigare än kritik och samtal. Att ifrågasätta är att tysta ner och att kritisera är att censurera. Att analysera är att relativisera och att relativisera är att inte se sanningen. Och sanningen är alltid oproblematisk, konformistisk, eller som folk är mest. Yttrandefriheten i en fasciststat lyssnar inte, den talar.
Intressant är att åsiktskorridor har börjat användas som slagträ av människor som, i halmgubbeform, mer eller mindre förespråkar ovanstående form av yttrandefrihet. Det är intressant eftersom tidigare kritik av "åsiktskorridorer" oftare kom från vänster, där kritiken främst riktades mot frånvaron av kritik och samtal. Den aktuella kritiken mot åsiktskorridoren från höger riktas främst mot de som kritiserar och ifrågasätter. PK-maffian och Relativiseringsmaffian som inte inte kan låta bli att ifrågasätta "vanligt folks" åsikter. De som tillhör åsiktskorridoren är alltså de som kritiserar, ifrågasätter och relativiserar.
Vem eller vad avgör vad som utgör en ideal samtalssituation?
Intressant är att åsiktskorridor har börjat användas som slagträ av människor som, i halmgubbeform, mer eller mindre förespråkar ovanstående form av yttrandefrihet. Det är intressant eftersom tidigare kritik av "åsiktskorridorer" oftare kom från vänster, där kritiken främst riktades mot frånvaron av kritik och samtal. Den aktuella kritiken mot åsiktskorridoren från höger riktas främst mot de som kritiserar och ifrågasätter. PK-maffian och Relativiseringsmaffian som inte inte kan låta bli att ifrågasätta "vanligt folks" åsikter. De som tillhör åsiktskorridoren är alltså de som kritiserar, ifrågasätter och relativiserar.
Vem eller vad avgör vad som utgör en ideal samtalssituation?
Journalistik
Erik Niva och Rasmus Fleischer är båda födda 1978 och om jag vill ha reda på vad som händer och varför det som händer händer är det främst till dessa jag går.
Kommando Kapitalist
Frågeställning: Kan bostadsmarknaden förstås som ett pyramidspel?
Tes: Bankerna hjälper till att blåsa upp en luftpyramid där pengarna blåser uppåt.
Alla "tjänar" på den ökade belåningen. Ju fler som belånar sig, ju rikare blir marknaden. Ju mer pengar som blåses in underifrån ju mer ökar värdet i toppen. Dvs, alla bidrar med sina lån till att öka värdet på boendet högst upp i pyramiden. Boendet högst upp i pyramiden är inte nödvändigtvis det samma som de dyraste lägenheterna. De som befinner sig högst upp i pyramiden är de som varit med längst och har lägst insats i förhållande till utdelning.
Att äga sitt boende har blivit ett påbud för den som vill marschera i takt, där medborgaren kommenderas in i en roll som riskkapitalist
Tes: Bankerna hjälper till att blåsa upp en luftpyramid där pengarna blåser uppåt.
Alla "tjänar" på den ökade belåningen. Ju fler som belånar sig, ju rikare blir marknaden. Ju mer pengar som blåses in underifrån ju mer ökar värdet i toppen. Dvs, alla bidrar med sina lån till att öka värdet på boendet högst upp i pyramiden. Boendet högst upp i pyramiden är inte nödvändigtvis det samma som de dyraste lägenheterna. De som befinner sig högst upp i pyramiden är de som varit med längst och har lägst insats i förhållande till utdelning.
Att äga sitt boende har blivit ett påbud för den som vill marschera i takt, där medborgaren kommenderas in i en roll som riskkapitalist
Uppsatsen som aldrig blev eller Vad hände sen?
1995, mitt i nittiotalet med allt vad det innebar, plussade jag på mitt Frescatiliv med ytterligare ett år bland Sexans rökridåer. En nyproducerad magisterkurs i statsvetenskap hade anlänt och jag var inte sen att hoppa på den erbjudna extratiden. Tanken var nog att den ettåriga kursen skulle fungera som en språngbräda mellan grund- och forskarutbildning. Nåväl, sprängfylld av filosofiska rättviseteorier från tidigare ville jag hitta ett ämne att fylla min teoretiska ballong med.
Efter en söndagsmiddag i föräldrahemmet i början av året visade den akademiske fadern upp en makalös manick som kunde koppla ihop den egna datorn med andra datorer. Ett halvår senare ställde jag mig i uppsatsform frågan vad detta kunde ha för samhällsvetenskapliga konsekvenser. Internet som offentlighet: Agora eller Panoptikon blev den något pompösa titeln på projektet.
måndag 16 maj 2016
Memoarer
Söderberga är en småort i Ekerö kommun, Stockholms län, belägen på södra delen av Färingsö i Skå socken. Här bor 177 invånare. Eller 2010 bodde det 177 invånare här. Inte mycket mer finns att hämta men det är en stafettpinne att bära med sig.
Det fanns så klart en tid före Söderberga men den bestod mest av trasiga spjälsängar och långa korridorer.
Spela vanlig
Tillfälligt avbrott på motorvägen.
Att lägga stereotyper i en hatt utan att slänga hatten.
Att vara ödmjuk inför toleransen och vice versa.
Att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Inte i tur och ordning.
Att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Men ändå inte.
Att baktakta in sommaren och undvika svaga isar.
Att vattna sina tankar.
Begripliga tankar är fula.
Föredrar ord som tvekar framför ord som pekar.
Ord som drar benen efter sig och ord som visar vägen.
Har aldrig förstått den vänster som reducerar politik till matematik. Matematik har sin charm men den är knappast demokratisk.
Nostalgi är mitt opium. I väntan på andra åket. Väl framme vid den skällande hunden fanns det ingen återvändo (Trio). Två fyllon i en båt. Ta rak backhand! En riktig fredag blir aldrig äldre än 17 år. I en parallellvärld håller Borg och McEnroe fortfarande på med fjärde set.
För din oförmåga att vara någon annan än den du faktiskt är. Tro inte på humanitet utan knaster. Felet med renheten är de smutsiga fötterna ... eller tvärtom. Vad är det för poäng med att leva som man lär?
Ett myller av människor. Ingen människa är en annan människa lik. Men ändå bottnar vi i samma dy. Jag är ingen annan människa lik. Men ändå.
Ge mig drömmar att leva.
Ge mig ord att bada i.
Isarna är svaga så här års.
Någonstans landar vi i att all kommunikation bör ske på tydlig skolsvenska. Inga svåra ord, inga viskningar och framförallt inga konstiga tecken.
Någonstans inom oss får en tioåring sin första luftgitarr. Någonstans inom oss är en rak backhand alltid rätt val.
Du och Jag och åsiktskollapsen.
Den som är satt i konsekvensneutralitet är inte fri.
Den som inte marscherar i takt tillhör Relativiseringsmaffian.
Vuxna med låtsaskompisar kan allvarligt skada din hälsa.
Solen har ätits upp och ingenting är som förut. Det var länge sen redan då.
Eternal sunshine eller Lost in translation?
Du påminde om nån.
Samma stil.
En fladdrande skönhet med lite för korta byxor, plastpåse, kappa och gamla sneakers. Du svävar i baktakt också.
Vi delar rutiner
Samma ställe, samma möte, men ändå inte.
Var jobbar du?
Vad tänker du på?
Vad ler du åt?
För det gör du, du ler.
Inte mycket, men tillräckligt. Ett illa dolt leende du inte riktigt vet vad du ska göra av.
Vissa morgnar får jag för mig att fråga, men vill inte krossa illusionen.
Det kanske inte är som jag målar och det enda som blir kvar är en gammal man som trampar över.
Nej, det är bättre att på håll lägga pussel. Ett pussel som passar bäst utan verklighetsförankring.
Minns hur jag en gång för 200 år sedan la Anna Karenina i en granne på universitetsbiblioteket. En illusion som sprack från kant till kant när jag en kväll druckit mig modig och bjudit upp till dans - eller om det var en brådmogen kommentar. Jag minns inte så noga. Men bred skånska var inte vad jag hade väntat mig av Universitetsbibliotekets Anna Karenina. Man ska akta sig för att blanda illusion med verklighet. Så kan det gå.
Fast bakom lurarna ett ryskklingande ljud. Anna Karenina har kanske efter nästan 30 år återkommit till den sjöstadska strandpromenaden.
Något man gillade i sjuttonårsåldern. Förutom att man ofta menar tjugoårsåldern är det få saker som är så förnumstiga som hänvisandet till den sena tonåren och smak. The Cure, Jack Kerouac Och Så Vidare. Saker man gillade när man var ung och sökande och ännu inte förstått tjusningen med amortering och inredningsmatchning. Nu är man vuxen, nu tar man ansvar. De omogna virrvarrkänslorna, känslolivets korsdrag har sorterats in i fotoalbumet bredvid de slängda Bustertidningarna. Jo serru, när man var ung, svårmodig och halvfärdig, då gillade man Cure och Kerouac. Inget för en vuxen karl såklart. Hudlös kärlek som skaver och bubblar är för veklingar. Nu måste taket målas om och soffan bytas ut. .Allt ska matchas i skumpandets algoritmer. Spela Vanlig!
Sixteen clumsy and shy. Musik som tröst och musik som vill bort. Du och jag mot resten. Storm och längtan. Det är trots allt här man vill vara. Vuxen musik matchas. Den ger inget motstånd. Vuxen musik kapar. Kapar av de vildvuxna grenarna. Inga skevheter. Inga gåtor. Slippandets filosofi. Att slippa ta omvägen runt undantagets hörn. Det som inte matchar stör algoritmernas hopp och lek. Du och jag mot resten. Spellistan som mingeldricka.
Skit i självhjälpspsykologins grötrim. Gör ingenting istället. Doers är astrista. Mumla för mig själv. Fantisera eller försvinn för en stund. Var snäll mot mina andra jag. Bottna i motsägelser.
Vissa dagar glömmer jag bort. Jag har alltid haft en speciell lina åt ditt håll. Mentala postit-lappar med ditt namn på. Funderingar att fånga och skjuta framför sig Tänka högt utan etiketter. Ifrågasätta utan att döma. Nätter utan avbrott. Alltid inkluderande. Aldrig dom. Och vad hade hänt om Van Basten fått fortsätta stiga. Men så minns jag. Jag saknar dig.
Det är mycket som är nån annanstans nu. Allt gick liksom så fort. Vad hände? Försöker hitta ett nytt kapitel. En bok som aldrig blev skriven. Sent på jorden. Nästa gång får jag inte sluta. Utan rastplats mot evigheten. Skit i sanning och konsekvens. Älska medan du kan, det är nyttigt för dig. Se där, en sedelärling kanske. Bottna där, jag tror det räcker till att börja med.
Klockan fem säger mer än tusen ord.
Vi är snart framme.
Fina avslut:
Vägen - Våga lita på den andre
Eternal Sunshine of The Spotless Mind - Gå med trots alla skavsår
Jordbrobarnen - Det sorgliga i livets gång. Pigga och nyfikna sjuåringar. Trötta och desillusionerade trettioåringar. Dåtid i svartvitt, nutid i färg. Filtret förfinar.
Fan, det är ju det här jag vill. Skriva alltså. Skriva för byrålådan.
Att lägga stereotyper i en hatt utan att slänga hatten.
Att vara ödmjuk inför toleransen och vice versa.
Att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Inte i tur och ordning.
Att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Men ändå inte.
Att baktakta in sommaren och undvika svaga isar.
Att vattna sina tankar.
Begripliga tankar är fula.
Föredrar ord som tvekar framför ord som pekar.
Ord som drar benen efter sig och ord som visar vägen.
Har aldrig förstått den vänster som reducerar politik till matematik. Matematik har sin charm men den är knappast demokratisk.
Nostalgi är mitt opium. I väntan på andra åket. Väl framme vid den skällande hunden fanns det ingen återvändo (Trio). Två fyllon i en båt. Ta rak backhand! En riktig fredag blir aldrig äldre än 17 år. I en parallellvärld håller Borg och McEnroe fortfarande på med fjärde set.
För din oförmåga att vara någon annan än den du faktiskt är. Tro inte på humanitet utan knaster. Felet med renheten är de smutsiga fötterna ... eller tvärtom. Vad är det för poäng med att leva som man lär?
Ett myller av människor. Ingen människa är en annan människa lik. Men ändå bottnar vi i samma dy. Jag är ingen annan människa lik. Men ändå.
Ge mig drömmar att leva.
Ge mig ord att bada i.
Isarna är svaga så här års.
Någonstans landar vi i att all kommunikation bör ske på tydlig skolsvenska. Inga svåra ord, inga viskningar och framförallt inga konstiga tecken.
Någonstans inom oss får en tioåring sin första luftgitarr. Någonstans inom oss är en rak backhand alltid rätt val.
Du och Jag och åsiktskollapsen.
Den som är satt i konsekvensneutralitet är inte fri.
Den som inte marscherar i takt tillhör Relativiseringsmaffian.
Vuxna med låtsaskompisar kan allvarligt skada din hälsa.
Solen har ätits upp och ingenting är som förut. Det var länge sen redan då.
Eternal sunshine eller Lost in translation?
Du påminde om nån.
Samma stil.
En fladdrande skönhet med lite för korta byxor, plastpåse, kappa och gamla sneakers. Du svävar i baktakt också.
Vi delar rutiner
Samma ställe, samma möte, men ändå inte.
Var jobbar du?
Vad tänker du på?
Vad ler du åt?
För det gör du, du ler.
Inte mycket, men tillräckligt. Ett illa dolt leende du inte riktigt vet vad du ska göra av.
Vissa morgnar får jag för mig att fråga, men vill inte krossa illusionen.
Det kanske inte är som jag målar och det enda som blir kvar är en gammal man som trampar över.
Nej, det är bättre att på håll lägga pussel. Ett pussel som passar bäst utan verklighetsförankring.
Minns hur jag en gång för 200 år sedan la Anna Karenina i en granne på universitetsbiblioteket. En illusion som sprack från kant till kant när jag en kväll druckit mig modig och bjudit upp till dans - eller om det var en brådmogen kommentar. Jag minns inte så noga. Men bred skånska var inte vad jag hade väntat mig av Universitetsbibliotekets Anna Karenina. Man ska akta sig för att blanda illusion med verklighet. Så kan det gå.
Fast bakom lurarna ett ryskklingande ljud. Anna Karenina har kanske efter nästan 30 år återkommit till den sjöstadska strandpromenaden.
Något man gillade i sjuttonårsåldern. Förutom att man ofta menar tjugoårsåldern är det få saker som är så förnumstiga som hänvisandet till den sena tonåren och smak. The Cure, Jack Kerouac Och Så Vidare. Saker man gillade när man var ung och sökande och ännu inte förstått tjusningen med amortering och inredningsmatchning. Nu är man vuxen, nu tar man ansvar. De omogna virrvarrkänslorna, känslolivets korsdrag har sorterats in i fotoalbumet bredvid de slängda Bustertidningarna. Jo serru, när man var ung, svårmodig och halvfärdig, då gillade man Cure och Kerouac. Inget för en vuxen karl såklart. Hudlös kärlek som skaver och bubblar är för veklingar. Nu måste taket målas om och soffan bytas ut. .Allt ska matchas i skumpandets algoritmer. Spela Vanlig!
Sixteen clumsy and shy. Musik som tröst och musik som vill bort. Du och jag mot resten. Storm och längtan. Det är trots allt här man vill vara. Vuxen musik matchas. Den ger inget motstånd. Vuxen musik kapar. Kapar av de vildvuxna grenarna. Inga skevheter. Inga gåtor. Slippandets filosofi. Att slippa ta omvägen runt undantagets hörn. Det som inte matchar stör algoritmernas hopp och lek. Du och jag mot resten. Spellistan som mingeldricka.
Skit i självhjälpspsykologins grötrim. Gör ingenting istället. Doers är astrista. Mumla för mig själv. Fantisera eller försvinn för en stund. Var snäll mot mina andra jag. Bottna i motsägelser.
Vissa dagar glömmer jag bort. Jag har alltid haft en speciell lina åt ditt håll. Mentala postit-lappar med ditt namn på. Funderingar att fånga och skjuta framför sig Tänka högt utan etiketter. Ifrågasätta utan att döma. Nätter utan avbrott. Alltid inkluderande. Aldrig dom. Och vad hade hänt om Van Basten fått fortsätta stiga. Men så minns jag. Jag saknar dig.
Det är mycket som är nån annanstans nu. Allt gick liksom så fort. Vad hände? Försöker hitta ett nytt kapitel. En bok som aldrig blev skriven. Sent på jorden. Nästa gång får jag inte sluta. Utan rastplats mot evigheten. Skit i sanning och konsekvens. Älska medan du kan, det är nyttigt för dig. Se där, en sedelärling kanske. Bottna där, jag tror det räcker till att börja med.
Klockan fem säger mer än tusen ord.
Vi är snart framme.
Fina avslut:
Vägen - Våga lita på den andre
Eternal Sunshine of The Spotless Mind - Gå med trots alla skavsår
Jordbrobarnen - Det sorgliga i livets gång. Pigga och nyfikna sjuåringar. Trötta och desillusionerade trettioåringar. Dåtid i svartvitt, nutid i färg. Filtret förfinar.
Fan, det är ju det här jag vill. Skriva alltså. Skriva för byrålådan.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)