Om en skala bortom ekonomin

Hur seriöst man ska betrakta den nyligen lanserade gal-tan-skalan är ännu inte helt klarlagt. En statsvetenskaplig testballong, på sin höjd. Står grönt, alternativt och liberalt i en ideologisk motsatsställning till traditionellt konservativ, auktoritärt och nationalistiskt? Den traditionella höger/vänster-skalan har i grova drag med ekonomi att göra eller om man så vill jämlikhet vs. äganderätt, medan den nya tenderar frågor om kultur och identitet.

Problemet med att ha med begrepp som liberal och konservativ i en ny skala är att man uppfinner hjulet på nytt. De liberala satt traditionellt sett till vänster och de konservativa satt till höger och på ett plan är gal-tan-skalan lite av en förindustriell vänster-höger-skala. En skala utan ekonomi med andra ord.

Spontant känns den rimligaste tolkningen att den fungerar som ett verktyg att testa fjädringen mellan nyvänster och gammelhöger. Skalan är alltså endast en modifierad variant av vänster/höger, men med ett alternativt lackmuspapper. I de allra flesta fall tjänar skalan då sitt syfte. Fi, V och MP hamnar högt upp och SD hamnar längst ner, tätt följd av "gammelmoderater". Problemet är liberalismen som förvisso historiskt sett placerades till vänster men som med industrialismens konsekvenser och socialismens inträde hamnade till höger. En politiskt och ekonomiskt sinnad liberal borde schablonmässigt hamna ganska högt upp på listan. Eller i vissa fall när grön och alternativ hamnar i konflikt med marknadskrafter utanför listan.

Om man skuggar den vertikala linjens vänster/höger-tolkning är kanske gal-tan bäst lämpad att skapa en naturlig motsättning inom borgerligheten. En inomborgerlig motsättning som har sin grund i den ursprungliga uppdelningen i vänster och höger. Den liberala borgerligheten där öppenhet och globalisering är ledord, kontra den konservativa borgerligheten där eviga värden och kulturkanon står i centrum. För en renodlad liberal utgår alltid en kollektiv identitet/kultur utifrån individen. Helst skapad på frivillig väg på en marknad. Ingen hänsyn bör tas till kultur, varesig majoritets- eller minoritetskultur.

Att den nya skalan dyker upp nu när invandringsfrågan är som hetast är ingen slump. Synen på integration på ett ideologiskt plan är naturligtvis viktig och glöms ofta bort när frågan nästan alltid fastnar i sifferexercis. Kostnader är viktiga i det dagliga, politiska arbetet men för att få fram den ideologiska spännvidden är den politiskt-teoretiska aspekten inte helt oviktig. En vänstermänniska i maktposition kan ju tvingas skära i välfärden av andra skäl än ideologiska. På samma sätt som en högermänniska i maktposition kan tvingas höja skatten. Praktiskt politiskt arbete är inte alltid ideologikopiering. Att ta hänsyn till omständigheterna ingår i uppdraget som folkvald ledare.

En gal-tan-skala tror jag kan tjäna som verktyg att komma till rätta med mantrat att regeringen med stöd av alliansen nu genomför Sverigedemokraternas politik.  Ett mantra som naturligtvis normaliserar SD. På samma sätt som en politiker som kämpar för att hålla skatterna nere kan tvingas höja skatterna, kan en politiker som kämpar för en generös invandringspolitik tvingas till inskränkningar i invandringspolitiken. Nu bortser jag naturligtvis från alla praktiskt-politiska lösningar som kan förhindra en politisk ledare att gå mot sina principer.

Men om vi nu drar i begreppet integration ser jag tre grundhållningar som möjligen låter sig placeras på skalan. Vi kan kalla dem kulturradikal, marknadsliberal och kulturkonservativ. För den kulturradikale är kultur och identitet i ständig förändring. Kultur och identitet är viktigt men fokus ligger på (den demokratiska) processen. Det är också här integration som politisk idé är viktigast. I något förenklad form kan man säga att du enligt den marxistiska dialektiken, som den kulturradikale hittar sin näring från,  är en produkt av ditt sammanhang men att du i egenskap av individ tillsammans med andra individer kan påverka det sammanhang som påverkar dig. Översatt till integrationsfrågan kan man fråga sig hur vi tillsammans skapar nya sammanhang att utvecklas i. Integration handlar alltså inte om hur nyanlända ska komma till ett nytt sammanhang och där lära sig koderna för hur man beter sig i det sammanhanget, nej integration handlar om hur den nyanlände och den infödde möts på bästa sätt för att kunna skapa ett nytt sammanhang att växa i. Dvs, integration handlar om ett möte där ingen ska underordna sig någon annan. En ny plats, en ny dag  där det råder en öppen och föränderlig syn på normer och värden. Representation, deltagande och mångfald har här en stark position. På andra sidan är integration det samma som assimilering. Vi utgår utifrån en given kultur som ska bevaras. Kulturen, gärna med nationen som kulturbärare, har ett givet innehåll. Den står stadig och i den mest renodlade formen bör den inte förändras eftersom det är det som är kultur. Något fast att luta sig mot som tidens nycker inte bör rå på. För den som kommer utifrån handlar det alltså här om att i så hög utsträckning som möjligt underkasta sig den rådande kulturen. I den tredje hörnan hittar vi marknadsliberalen som i dess mest renodlade form ser att allt löser sig så länge vi inte lägger oss i för mycket. Kultur är inte viktigt som mer än en konsekvens av frivilliga möten på en marknad. Varken aktiv integration eller assimilering är nödvändigt eftersom det varken finns en given kultur att bevara eller behov av ett nytt rum att skapa.

Längst ner har vi SD där den enda möjliga integrationen är assimilering. Dvs, vår kultur är given. Det finns ett antal punkter som visar upp vår kultur som den är och bör vara. Den som vill närma sig den måste underkasta sig den. Där uppe är istället vår kultur i ständig förändring och antalet möjliga sätt att leva är i det närmaste oändliga, så länge alla får vara med. På det sättet kan nyliberalen där marknadskrafterna är lag hamna i samma båt som normkritikerna och identitetsvurmarna. Dvs, det finns ingen given kultur. Allt är tillåtet så länge alla är välkomna.

En ytterligare vinkel är att utgå från begreppen anarkism och fascism för att hitta polerna på axeln. På så sätt skulle vi också kunna reda ut om axeln är platt eller rund; och om inte rund i alla fall oval. Fascismen står stadigt längst ut på den auktoritära antidemokratiska piren, dvs extremen av TAN. Längst ut på GAL-sidan hittar vi anarkismen, fascismens motpol, åtminstone i teorin.

För vad händer när öppenheten blir repressiv ur ett gal/tan-perspektiv. Om öppenheten inför alternativ innebär en acceptans av auktoritära livsstilar, hamnar man då upp eller ner på skalan? Och om alla ska representeras och få komma till tals, vem ska styra över representationen, det stora eller det lilla forumet?

Min spontana tes är att plattheten av gal/tan-skalan i mångt och mycket bygger på acceptansen av anarkismen. Ju mer övertygad du är av anarkismens auktoritära konsekvenser, ju rundare blir skalan. Och i detta kan man kanske ge de högerskribenter som enbart ser skalan som en god/ond-skala rätt. Vilket leder in oss i ett annat rum. Rummet där det inte är en slump att "högerextremister" ser sig själva som realister. Oavsett skala, är betoning av en ideologisk motsättning alltid större på "vänstersidan". Det är främst högerskribenter som anser att den traditionella vänster/höger-skalan håller på att spela ut sin roll. Argumentet är nästan alltid realism, vi har liksom inget val längre. Marknadsekonomi och kapitalism är numera naturtillståndet och eftersom politik enbart handlar om val av smörjmedel finns inget behov av höger/vänster.

I ett samhälle där kapitalism och marknadsekonomi är okränkbara storheter blir en gal/tan-skala i praktiken inget annat än en god/ond-skala där ond-sidan ser sig, med goda skäl, som realister. OM den ekonomiska fördelningen är given naturtillståndet är det ganska enkelt att se hur stängning och slutenhet blir det enda realistiska alternativet. Om ingen ekonomisk omfördelning är tillåten är det inte speciellt svårt att se en sjunkande livbåt framför sig. Alternativet att skicka ner fler livbåtar eller att bygga säkrare skepp finns inte. Förutsättningarna är givna och går inte att rucka på.

En mer ankdammsvänlig användning av skalan är att hjälpa oss förstå diskussionen om vilka högerskribenter som går hem hos vänstersidan och vice versa. I vissa fall är uppskattningen självklar. Mysliberaler och högersossar går naturligtvis hem på motståndarsidan. I vissa andra fall tror jag just en glutt på gal/tan-skalan kan vara till hjälp. Vänsterskribenter där uppe har lättare att acceptera högerskribenter ovanför mitten och högerskribenter nedanför mitten har kanske lättare att nicka medhållande till vänsterskribenter där nere. Möjligen är detta även en konsekvens av att dessa diskussioner gärna formas efter en halmgubbe. Högersidan har en tendens att måla upp sina motståndare som identitetspolitiska islamistkramare medan vänstersidan i sin tur målar upp sina motståndare som invandringskritiska SD-kramare. Så även om skalan möjligen tjänar ett syfte känns det som att den består av betydligt mer halm än den något mer robusta vänster-höger-skalan.

Fäder och söner

I spannet mellan läggdags och sömn brukar jag ofta hänga upp en minnesbild för att sedan vrida ur så mycket detaljer minnet förmår, likt en mindmap ungefär. Det kan röra sig om hus eller vägar där jag ofta rörde mig i min barndom, som sakta men säkert fylls med detaljer. Andra nätter är det avlägsna midsommaraftnar eller kräftskivor som sätts under lupp. När jag sent gick och la mig natten mellan söndag och måndag klättrade jag tjugosex år tillbaka i tiden.

Den 30 juni 1990 pågick fotbolls-VM i Italien för fullt. Sverige hade redan åkt hem och Stefan Schwartz hade lärt sig namnet på Herman Medford. Ett VM som för sista gången fick se Västtyskland som slutsegrare någon vecka senare. Bilderna från den här tiden börjar mer och mer blekna och ge sken av att tillhöra någon annan. Tjugosex år är en generation. Söner blir fäder och så vidare. Tidens tand biter rejält när man i backspegeln ser sig själv som vuxen men ändå så avlägsen.

1990 var jag tjugotvå år och Robert Smith var trettioett år gammal. En SL-buss hade lånats och sol och värme dominerade dagarna i Danmark. Vännerna föredrog Lenny Kravitz men själv ville jag se The Cure. Som jag minns det låg den stora vurmen redan då några år tillbaka i tiden. Den vid tidpunkten senaste plattan, "Disintegration", var i mina öron en helt okej sak men ändå inte i närheten av deras bästa. Väl på plats, omringad av tiotusentals kajalindränkta spretluggar, fick ändå Roskildefestivalen 1990 sitt epicentrum där och då. Och i takt med att åren gått har kvällen blivit en slags referenspunkt. Då föll allt på plats. Under den dryga halvtimmen av upplevd tid som bandet långsamt plöjde sig igenom "A forest" är fortfarande min lyckligaste stund som konsertbesökare.

I söndags satt jag, sambon och femtonåriga dottern på Globens familjeläktare. Förväntningarna var milt sagt magra. Själv är jag fyrtioåtta och Robert har hunnit bli femtiosju. Det anemiska åttiotalet är inte ens en fotnot längre och Robert Smith ser mer ut som Göran Greider än sig själv. Men det tog inte lång tid innan jag, tårögd och med ett leende på läpparna, satt och gungade med i låt efter låt. Det enda som saknades var de svarta spretluggarna för att jag helt och hållet skulle försvinna in i en dimma av Roskildefestivalen 1990. Som ps kan tilläggas att den skiva som jag 1990 tyckte var i arenarockigaste laget  i söndags utgjorde den givna kärnan i deras egen mindmap.

En Curekonsert 2016 blir lite som att vara huvudperson i "Här är ditt liv" där den första gästen är fjortonåringen som fick kontakt lagom till Heta högen-flörten "Let's go to bed". En funksyntig sak som hamnade mellan Yazoo och Simple Minds på blandbandet. Inget himlastormande men tillräckligt för en notering på önskelistan inför julen 1982. Önskelistorna inför jul och födelsedagar i den tidiga tonåren bestod så gott som enbart av LP-skivor. Julen 1982 hade jag med andra ord plitat ner Cures "senaste". På den tiden inbillade jag mig att "senaste" alltid var bäst. I det här fallet innebar "senaste" "Pornography". Inte riktigt det jag väntat mig och skivan förpassades därmed en bit bak i pojkrummets läskback. Skivan plockades fram lite då och då men det var endast "Cold" jag kunde lyssna på. Åren gick och utan att på något sätt vara ett favoritband gillade jag "The Walk" som lät lite som New Order. "Blue Monday" släpptes ungefär samtidigt. Även "The Top" införskaffades, men inte som nåt mer än en i raden av lite blippiga, nyromantiska synthplattor. Det var först när de i min bok omdefinierades från synthpop till depprock som nåt hände. Sisters of Mercy fick mig att återvända till den där lite läskiga julklappen från några år tidigare och helt plötsligt var jag fast. Under nåt år i mitten av 80-talet var förmodligen B-sidan på "Pornography" den mest spelade i pojkrummet. För artonåringen som överdoserade depprock blev sedan även "Faith" och "Seventeen Seconds" snabbt favoriter. Framförallt inleddes här den livslånga relationen till den hypnotiska "A forest", en låt jag aldrig får nog av.

De album jag i vuxen ålder oftast framhållit som de främsta är de två första, den punkpoppiga "Three Imaginary Boys" och den mer dämpade, mörkare "Seventeen Seconds". "Faith" och "Pornography" återkommer jag kanske inte lika ofta till längre men skulle jag presentera Cure för hen som precis landat är det definitivt hit jag skulle vända mig. Med misärmästerverket "Pornography" hade de nått botten, eller toppen beroende på perspektiv. Att de sedan ville lätta upp stämningen är därför inget att förundras över. Trion "The Top", "The Head on the Door" och "Kiss me, Kiss me, Kiss Me" framstår i sammanhanget som glättig gladpop. Framför allt de två sistnämnda är fortfarande riktigt bra men på en kurva känns de som New Order efter Joy Division. Tyvärr försvann därmed arenarockeposet "Disintegration" i bruset för min del. Jag noterade att MTV-hitsen blandades med svulstig symfonipop, men så många fler genomlyssningar gav jag inte albumet. Många år senare är det däremot ganska lätt att förstå hur så många betraktar det som deras mästerverk. Långa svepande stycken, där allt faller på plats. Dessutom ett sätt för bandet att ta sig tillbaka till "Pornography" för att sakta men säkert gräva sig uppåt. Bandet som ville konkurrera med New Order var borta och tillbaka var hopplöshetens mästare. Dock mer regntungt och smäktande än nattsvart och mullrande den här gången. Även om jag har en mer personlig relation till de fyra första albumen, har jag numera inga problem med att de när livsgärning ska bedömas hamnar i skuggan av Disintegration.

Och apropå fäder och söner var det nog minst lika många mödrar och döttrar i publiken i söndags kväll.

Vägen

I går fyllde Cormac McCarthys roman "The Road", eller "Vägen" som den heter i svensk översättning tio år. Kalaset fick mig att återigen börja strukturera tankarna i listor, jag är trots allt en ung pojke i en gammal mans kropp.

McCarthys grådaskiga dystopi är i allt en fantastisk liten roman men hur jämför jag den dryga 40-åringens läsning av "Vägen" med 18-åringens läsning av "Brott och straff"? Det är lättare att ställa skivor mot varandra. Där kan jag som fyrtioåttaåring enklare väga in den yngre versionens upplevelse. Listan blir ändå till slut den äldre versionens tolkning och val. Filmer är svårare att lista än skivor, men enklare än böcker. Att se om en film tar två timmar medan en bok tar betydligt längre tid i anspråk.

23-åringens lista innehöll med lite spelad eftertanke, nästan alltid, "Brott och straff", "Moder natt" och "Om vänskap funnes". De tre romanerna drog jag alltid upp som favoriter. Men de tre lästes av en ung man med ambitionen att trycka i sig litteraturhistoriens alla relevanta verk. "Brott och straff" var på sätt och vis min första kärlek. Visst hade jag läst och streckläst böcker innan Dostojevskij kom i min väg. Men det var med "Brott och straff" jag blev varse den skönlitterära litteraturens unika upplevelse. Här fanns nåt som inte kunde reduceras till något annat. Kombinationen av språk, handling och tankegods som i romanens form blev större än delarna i sig öppnade sig för första gången. Romanen blev efter det en ständig följeslagare. Slas älskade jag för det korthuggna språket. Inget ord var överflödigt och hans korta noveller var ren och skär poesi som till skillnad från den rena och skära poesin alltid var placerad. Rummet var alltid konkret, aldrig abstrakt och den av hans romaner jag gillade bäst var "Om vänskap funnes". Mänskliga möten placerade i en vardag som i all sin enkelhet visar på det som gör livet levande. Varken mer eller mindre. Den tredje och kanske den som slagit följe med mig under längst tid är Kurt Vonneguts "Moder natt". "Vi är vad vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara". En sensmoral som har fått förnyad kraft i och med internetgenerationen. Vonnegut är författaren som placerar den korthuggna prosan alá Slas i en omloppsbana runt jorden. Att de bägge författarna fann varandra och började brevväxla förvånar inte. "Slakthus 5" brukar vara den roman som ställs i Vonneguts ringhörna. Även det en förträfflig sak men det var "Moder Natt" jag föll pladask för och utan att ha fört nån statistik är det nog den roman jag plockat fram flest gånger genom åren. Till ytan en slags spionroman där huvudpersonen väntar på sin avrättning, men under ytan en roman om sanning och konsekvens.

Som 23-åring hade jag paketerat mitt litterära kanon med de tre romanerna i topp. Efter det var allt klart, jag hade allt på plats och ett givet svar så fort nån önskade min position. Åren gick och läsningen förpassades mer och mer till luckorna i vardagen än att vara själva motorn i vardagen. Och det är klart att den sturm-und-drang-läsning tjugoåringen ägnade sig åt enbart är möjlig när varken familj eller yrkesarbete behöver tas hänsyn till. Behovet att formulera sitt vara i listform minskas kanske också när livsbetingelserna ändras. Men då och då försvinner även den äldre mannen in i dimman av tomma ark.

Som du säkert förstår är jag på väg att säga att Cormac McCarthys roman är mitt vuxna jags största läsupplevelse. Den har allt det som min yngre version värdesatte hos exempelvis "Moder natt", språket, handlingen och en sensmoral att bära med sig. Historien om far och son som med en kundvagn färdas längs den livsuppehållande vägen är både vacker och skrämmande. En dystopi där bakgrundshistorien är frånvarande. Inte ett ord om vad som hänt. En värld där fysisk överlevnad är det enda som är kvar och vad det gör med oss och våra relationer. Sensmoralen jag tar med mig är att vi till fullo aldrig kan lita på varandra men att vi ändå inte har nåt val eftersom alternativet är så mycket värre.

Och "Vägen" är inte bara en stor läsupplevelse utan även den bästa roman jag läst i vuxen ålder. En fantastisk läsupplevelse kan vara underbart underhållande för stunden, men de bästa böckerna är inte enbart läsupplevelser. Bryggan där emellan är inte helt stadig. I somras läste jag bland andra Michael Chabons "Kavalier & Clays fantastiska äventyr" och Michel Houellebecqs "Elementarpartiklarna". I ena fallet en underbar bladvändare där jag knappt kunde lägga ifrån mig boken under några varma dagar på Gotland. I andra fallet en bok som inte alls lockade till sträckläsning i samma utsträckning eftersom innehållet på mer än ett sätt var ganska motbjudande. Men trots detta var det bok nummer två som jag i efterhand betraktar som en bättre bok.

Nu kom jag på en annan bok som varken är en fantastisk läsupplevelse, i betydelsen ovan, eller ett tankeväckande klistermärke, även det i betydelsen ovan. Däremot är det förmodligen den bok jag skulle roffa åt mig om jag endast fick ta med mig en roman till den där öde ön. En bergochdalbana där passager som får dig att aldrig vilja lämna just den position du befinner dig i, blandas med passager där du är helt övertygad om att du hoppat på fel tåg. Tusen utgångar som blir ingångar och när du väl inser att du måste släppa taget om rullatorn vill du bara ha mer. När jag väl hade läst ut den en första gång var jag tvungen att läsa om den direkt, bakifrån, mittifrån eller från sidan. Jag minns inte så noga. "Gravitationens regnbåge" av Thomas Pynchon vill jag med andra ord också rulla in på min rankinglista. Och ska en amerikan blir huvudperson när den där dörren i Börshuset öppnas en vecka för sent, ser jag hellre att  Thomas Pynchon, Cormac McCarthy eller Don DeLillo ropas upp än att exempelvis Philip Roth gör det. Inget ont om Roth. Han är också läsvärd, men i mitt excel-ark inte riktigt på samma nivå som trion ovan.

Antirasism och bilkörning

En ledartext i Svenska Dagbladet får mig att minnas en äldre, lätt reaktionär släkting som då det begav sig körde runt med bakrutedekalen "Tjejer kör bättre än höns!". Han påstod sig stödja kvinnosaken och skrattade högt åt sin egen finurlighet.

Som om 1900-talet aldrig har ägt rum

Anteckningar från en resultatförfattares pojkrum

Egentligen är det hela mycket märkligt. Föräldrarna var tunga akademiker av den röda skolan och vittnesmål om sport lyste med sin frånvaro i den nybyggda villan. I den mån sport omtalades var det som en samhällelig avart där styrka och tävlingsinstinkt hyllades. Ganska långt från de pedagogiska ideal som rådde i början 70-talet med andra ord. Trots detta fann den unge pojken en dörr till ett egenkomponerat rike i sporten. En värld befolkad av många världar, där man som betraktare kunde kliva in och lägga sig på rygg. Där andra barn befolkade sina hittepån med sagofigurer, stålmän och gosedjur, befolkade pojken sin värld med resultat, såväl riktiga som påhittade. 

Resultatbörsen i DN var hans stora infodrog och på måndagseftermiddagen, efter skolan, var det julklappsöppning och läge att låta sig absorberas av helgens alla resultat. Främst var det fotbollsligorna som drog till sig intresset och om man då hade ett favoritlag i varje tänkbar serie fanns det naturligtvis oceaner av tid för eftertanke och analys. Vi ska inte glömma att det här var en tid när informationsutbudet var ganska skralt milt sagt, så om man då kunde skapa morötter för den lilla information man kunde komma över var lyckan på den lurviga heltäckningsmattan gjord. Och ville man ha information om sportresultat var måndagarnas DN oslagbar. Ingen serie var för obskyr för att inte innehålla åtminstone ett lag att hålla en extra tumme för. Vissa lag föll i glömska när resultatbörsen inte var högsta prio längre, medan andra lag följde med in i text-tv-land. Lag som Slask Wroclaw och Sparta Prag föll i glömska ganska fort medan ett lag som Milan, framhejad av hockeytjecken Milan Novy, fick förnyat förtroende dryga tio år senare i och med den oranga trion. De tyska favoriterna var Hannover efter brädspelsnamnen i spelet Månvalla och i den spanska ligan blev valet en klubb från Baskien som lät tuffare än alternativen.

Men de autentiska resultaten var inte tillräckligt. Pojken ville ha mer och med hjälp av penna, papper och tärning mjölkades de vältummade urklippen på mycket mer underhållning. I timtal kunde han sitta och fylla i fanatsiligor. Sexton lag där alla mötte alla, hemma och borta. Trettio omgångar, välstrukturerat uppfört på åtskilliga blad. Ibland viktades matcherna så att det första tärningskastet tilldelades det lag som önskades gå vinnande ur matchen. På så vis skapades ett resultatuniversum där pojken åtminstone hade en god chans att få som han ville.

Om Spotifys vandring från Blandband 2.0 till avdelningen för soffor och fåtöljer på Ikea

I begynnelsen var Spotify det perfekta svaret på fildelningskulturen. Det Spotify, till skillnad från skivbolagen, insåg var att fildelarna i första hand inte konsumerade hårdvaror. Istället var det rummet som fascinerade, eller man kanske ska säga pojkrummet. Kicken av att öppna dörren till fildelningsnätverken var den samma som att få bläddra i nån ny väns skivbackar. Glädjen i att bli rekommenderad ny musik och glädjen i att få rekommendera ny musik var förutsättningen för det nygamla rummet i fildelningshuset. Skivindustrin kontrade med kriminalisering och digital styckesförsäljning, vilket var lika verkningslöst som 80-talets "home taping is killing music". Spotify såg istället potentialen i fildelningskulturen och dess ideologiska koppling till blandbandet. Så när Spotify lanserades var det spellistan som dirigerade på planen. Det initierade blandbandet gjorde entré igen. Att få byta spellistor med varandra gjorde att vi alla glömde bort fildelningsnätverken. Nu fick vi allt vi ville ha via "molnet". Det var egentligen inte piratkopierade cdr-skivor vi ville ha, det var blandband vi ville dela. Men åren gick och Spotify växte upp. Initierad musiklyssning var inte längre lika viktigt. Nu ville Spotify skaffa villa och fotriktiga skor. Musik lockade inte längre till okammade känslostormar och nördigt grottande bland gamla bortglömda album. Det är nya, mer vuxna, tider ansåg Spotify och magasinerade alla gamla klenoder. Men även som vuxen behöver man ju ibland musik, ja eller ifall välljud, på samma sätt som man behöver bestick och en pläd till soffan. Den dialog och interaktion som kännetecknade Spotify som barn behöver inte längre den vuxne Spotify. Istället för rekommendationer från proffs och amatörer - algoritmer. Algoritmer som gör att fotpallen matchar både tapeten och äggtoddyn. Varför erbjuda råvaror och recept när vi blir lika mätta och tillfredsställda på halvfabrikat tänker Spotify och krattar manegen för funktionsmusik. Bort med interaktion med andra användare och fram med könlösa stämningsspellistor. Lagom varmt och perfekt mellan soffan och fåtöljen. För vem är egentligen, 2016, intresserad av musik på en högre nivå än som stoppning i möblerna eller sophämtning?

Äppelstalinism - Om konsten att skapa ett slutet system

Det finns alltid en kommisarie med ett gott råd om anpassning. Att böja sig lite grann är trots allt inte så farligt när alternativet inte längre är ett alternativ. Smaklig måltid!

Det sociala könet

Den enda anekdotvetenskapligt bevisade skillnaden mellan x och y sägs vara förekomsten av rankinglistor. Ju fler hårstrån i ansiktet, ju fler tomma rader att fylla och för samband i hobbyrummet är vi alltid mer mottagliga för verifikation än falsifikation. Oavsett kön är precisglaset alltid halvfullt.

Att kvinnor i min direkta och indirekta omgivning har visat sig mindre benägna att formulera tankar i listor är alltså sant eller ointressant, allt beroende på alkoholintag. Pudelns kärna, som också är beroende av placering i alkoholkedjan, är naturligtvis den inre grindvakten eller som någon säkert skulle säga den inre "åsiktskorridoren". Man är rädd att hamna i dåligt sällskap helt enkelt. Den tjugoårige litteraturvetaren var paniskt rädd för svarta polotröjor där vi med de rätta nycklarna var lite finare, lite bättre. I dag är det höhöande kvinnor är si, män är så, som skrämmer. Och si är det ju inte. Trots det var det alltid lika roligt med de salongsberusade undersökningarna där slutsatsen, måhända mer mottaglig för verifikation än falsifikation, var tydlig. Det ena könet hade i högre utsträckning ett jakande svar på huruvida topp-3-lista fanns. Böcker, filmer, skivor eller offensiva mittfältare. Oavsett ämne "visste" man att ju fler skäggstrån ju större chans till topp-3-lista. Motargument som att det är svårt, närmast omöjligt att jämföra, verkade försvinna med ökade inslag av skäggstrån.

Möjligen behöver jag nu gå i svaromål för det slarvtänkta och ägna mig åt ett par raders formuleringscurlande. Rädslan för att säga för mycket gör att mer tid ägnas åt nedmonteringen av de stora orden än orden i sig. För många år sedan var jag en ung man som läste litteraturvetenskap på universitetet. När det kom till uppsats valde jag att analysera Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång. Eftersom jag var på tok för upptagen av sanningsbegreppet ansåg jag att texten inte lät sig analyseras, i alla fall inte utifrån begrepp som sant eller falskt. Konsekvensen blev då att halva uppsatsen upptogs av att bevisa det orimliga i att akademiskt sett tolka poesi, för att sedan ändå ägna den andra halvan av uppsatsen åt att just tolka poesi, men med förbehållet att tolkningen jag gjorde inte kunde sägas vara mer eller mindre sann än någon annan tolkning. Vilket på ett trivialt vis naturligtvis är "sant". Men sant är också att det alltid går att göra mer eller mindre rimliga tolkningar, även om det inte finns ett facit längst bak i boken.

Med andra ord är rankinglistor den enda irrelevanta avvikelsen mellan kvinnor jag mött och män jag träffat.

Ezzelino och Moder natt

Om jag ska nämna en författare som stadigt gått vid min sida genom åren är det den amerikanske författaren Kurt Vonnegut och den roman som jag oftast återkommit till är Moder natt. Sensmoralen som "han själv" formulerar i "förordet" lyder: "Vi är det vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara".

Utåt sett är huvudpersonen en amerikansk nazist som, på grund av sin övertygelse, flyttade till Tyskland, där han med tiden började bedriva nazistisk propaganda via radiosändningar riktade västerut. Efter kriget flyttade han till New York, där han dold för allmänheten, tillbringade sina dagar i ett slags limbotillstånd.

Inåt sett är huvudpersonen en amerikansk spion som i sina nazistiska radiosändningar förmedlar hemliga kodmeddelanden åt den amerikanska underrättelsetjänsten.

Eftersom det efter kriget inte finns någon som kan bekräfta hans "spioneri" är han med andra ord dömd att leva med konsekvenserna av sina yttre handlingar.

Det intressanta är inte heller om huvudpersonens påstådda spioneri är sant eller inte. Det intressanta är att OM det är sant har huvudpersonen i sitt värv lyckats förvandla sig till en fanatisk nazist som i sin iver att övertyga beväpnat sig med en retorisk arsenal som utåt sett gjort honom till en av tredje rikets främsta propagandamaskiner. Så, vem är huvudpersonen egentligen, moraliskt sett?

Utan att känna till alla danser kring historien om författaren och pseudonymen Teratologen å ena sidan och flashbacknazisten och pseudonymen Ezzelino å andra sidan, fick jag ytterligare en anledning att minnas min gamla favoritroman. En vinkling, som förmodligen inte är sann, är att Ezzelino skulle vara "Teratologens" konstnärliga alter ego som i ett verkligt sammanhang går in i rollen som övertygad nazist. Dessutom en intellektuellt grävande och retoriskt begåvad nazist.

Likt huvudpersonen i Moder natt har Ezzelino också skaffat sig beundrare som ser honom som den kanske främste förespråkaren för deras sak. Minns att huvudpersonen i Vonneguts roman hade stora problem med att dra sig undan när nynazistiska knäppgökar sökte upp honom i hans lya i New York. Det sägs att Ezzelino numera mest pratar cykelsport på Flashback. Kanske är det hans försök att dra sig undan nazistiska knäppgökar.

Så kan det gå.

Bara ett spel

Men Kalle, det är bara ett spel, var inte så arg. I mer än fyrtio år har jag fått höra den kommentaren från människor som står mig nära. Självklart förstår jag andemeningen i invändningen. Dvs, att man inte bör ta det jag upprörs för på så stort allvar. Personligen kan jag tycka att det är upprördheten jag på sätt och vis betalar för. Utan den är läktaraktiviteten inte lika intressant helt enkelt. Att känslomässigt beröras av saker som är skapade just för att beröra oss känslomässigt. Bröd och skådespel som hindrar oss från att göra revolution.

Min invändning riktas med andra ord mot ordet "bara". Nej, det är inte bara ett spel. Ett spel är det men inte bara ett spel. Som om spelmomentet skulle motivera till att inte brista ut i okontrollerade känsloutfall.

Men, vad är egentligen ett spel?

En av de bästa texterna om boxning är den späda författaren Joyce Carol Oates "Om boxning". Till skillnad från många andra inom "kultureliten" tacklar hon boxningen som sport. Annars brukar det vara vanligt att se boxningen som något annat, en metafor för livet eller som en ursäkt för att bre ut sig om gamla greker. Den fällan hamnar inte Oates i. Men i en väsentlig sak skulle jag påstå  att Oates har fel. Hon menar att boxningen till skillnad från de flesta andra sporter inte kan ses som ett spel. Själv vill jag säga att det är spelet som gör knytnävsslagsmålet till boxning. Utan spel ingen sport och kvar är endast en fysisk aktivitet och i det här fallet en ganska barbarisk sådan.

Om det civiliserade samtalets kollaps

Vad händer i ett samhälle där allt fokus ligger på den enskildes rätt att få uttrycka sig men inget fokus ligger på den enskildes skyldighet att lyssna och att visa respekt inför den andres situation?

Vad händer i ett samhälle där civilisationsprocesser och demokratisk skolning ses som en partsinlaga och som sådan bör underkastas jagets och viets rätt att inte lyssna?

Och vad händer i ett samhälle när fler och fler kräver sin yttranderätt samtidigt som man föraktar yttrandefriheten som idé och motor för ett demokratisk samhälle.

En politisk kraft med hat och förakt som motor där man kräver sin rätt att få delta i det demokratiska samtalet samtidigt som man motarbetar premisserna för nämnda politiska samtal.

Men, det är också viktigt att skilja mellan denna nya politiska kraft och journalistiska drev mot offentliga personer. I det första fallet handlar det om "näthat" som rättighet medan det i det andra fallet handlar om "näthat" som konsekvens av hårdför journalistik.

För att renodla problematiken och kanske framförallt hitta verktyg som drar en linje mellan legitim granskning av makt och makthavare, å ena sidan,  och den skrynkliga tanken att det skulle finnas en enkelriktad rätt att få yttra sig, å andra sidan, bör vi kanske plocka fram den tyske filosofen Jürgen Habermas tankar om offentlighet, ideal samtalssituation och diskursetik.

Om autonomi och nationalism

Ett öppet medborgarskap eller en sluten etnicitet.

Om halmgubbar

I det moderna samtalet där monolog är viktigare än dialog och där det är viktigare att tala än att lyssna har halmgubben fått en allt större roll. Om vi inte underställer oss en riktig dialog med människor som tycker annorlunda måste vi skapa imaginära motståndare så att det åtminstone skenbart ser ut som att vi deltar i en debatt. Halmgubben är ett klassikt retoriskt grepp, där man ställer sig i opposition mot en motståndarsida som knappt existerar. Men för att dina egna argument ska framstå som extra goda och rationella, ställs de mot förvridna motståndarargument vars enda syfte är att framstå som onda och irrationella.

Om kränkthet, stereotyper och yttrandefrihet eller Jag är missförstådd och tycker det är skönt

Om åsiktskorridorer

Kan man tala om en fascistisk yttrandefrihet, där rätten att stå oemotsagd är navet? En yttrandefrihet där det enbart finns tes men aldrig antites. En yttrandefrihet utan dialog. En yttrandefrihet utan innehåll eftersom den inte leder till ett samtal. En manifestation utan motsättning. En yttrandefrihet som kör över det kritiska tänkandet eftersom det kritiska tänkandet ses som gruset i maskineriet för yttrandefriheten. En yttrandefrihet där endast det hela, rena och förenklade budskapet får utrymme. Allt annat är relativiseringar och svårbegripligt. Yttrandefrihet som reklam. Plattform och representation är viktigare än kritik och samtal. Att ifrågasätta är att tysta ner och att kritisera är att censurera. Att analysera är att relativisera och att relativisera är att inte se sanningen. Och sanningen är alltid oproblematisk, konformistisk, eller som folk är mest. Yttrandefriheten i en fasciststat lyssnar inte, den talar.

Intressant är att åsiktskorridor har börjat användas som slagträ av människor som, i halmgubbeform, mer eller mindre förespråkar ovanstående form av yttrandefrihet. Det är intressant eftersom tidigare kritik av "åsiktskorridorer" oftare kom från vänster, där kritiken främst riktades mot frånvaron av kritik och samtal. Den aktuella kritiken mot åsiktskorridoren från höger riktas främst mot de som kritiserar och ifrågasätter. PK-maffian och Relativiseringsmaffian som inte inte kan låta bli att ifrågasätta "vanligt folks" åsikter. De som tillhör åsiktskorridoren är alltså de som kritiserar, ifrågasätter och relativiserar.

Vem eller vad avgör vad som utgör en ideal samtalssituation?

Om integration och assimilering

Om curlade banker

Om konsekvensneutralitet

Om identitetspolitik

Om skattefinansierade vinster i välfärden

Om det fria skolvalet

Journalistik

Erik Niva och Rasmus Fleischer är båda födda 1978 och om jag vill ha reda på vad som händer och varför det som händer händer är det främst till dessa jag går.

Kommando Kapitalist

Frågeställning: Kan bostadsmarknaden förstås som ett pyramidspel?
Tes: Bankerna hjälper till att blåsa upp en luftpyramid där pengarna blåser uppåt.

Alla "tjänar" på den ökade belåningen. Ju fler som belånar sig, ju rikare blir marknaden. Ju mer pengar som blåses in underifrån ju mer ökar värdet i toppen. Dvs, alla bidrar med sina lån till att öka värdet på boendet högst upp i pyramiden. Boendet högst upp i pyramiden är inte nödvändigtvis det samma som de dyraste lägenheterna. De som befinner sig högst upp i pyramiden är de som varit med längst och har lägst insats i förhållande till utdelning.

Att äga sitt boende har blivit ett påbud för den som vill marschera i takt, där medborgaren kommenderas in i en roll som riskkapitalist

Uppsatsen som aldrig blev eller Vad hände sen?

1995, mitt i nittiotalet med allt vad det innebar, plussade jag på mitt Frescatiliv med ytterligare ett år bland Sexans rökridåer. En nyproducerad magisterkurs i statsvetenskap hade anlänt och jag var inte sen att hoppa på den erbjudna extratiden. Tanken var nog att den ettåriga kursen skulle fungera som en språngbräda mellan grund- och forskarutbildning. Nåväl, sprängfylld av filosofiska rättviseteorier från tidigare ville jag hitta ett ämne att fylla min teoretiska ballong med. Efter en söndagsmiddag i föräldrahemmet i början av året visade den akademiske fadern upp en makalös manick som kunde koppla ihop den egna datorn med andra datorer. Ett halvår senare ställde jag mig i uppsatsform frågan vad detta kunde ha för samhällsvetenskapliga konsekvenser. Internet som offentlighet: Agora eller Panoptikon blev den något pompösa titeln på projektet.

Memoarer

Söderberga är en småort i Ekerö kommun, Stockholms län, belägen på södra delen av Färingsö i Skå socken. Här bor 177 invånare. Eller 2010 bodde det 177 invånare här. Inte mycket mer finns att hämta men det är en stafettpinne att bära med sig. Det fanns så klart en tid före Söderberga men den bestod mest av trasiga spjälsängar och långa korridorer.

Spela vanlig

Tillfälligt avbrott på motorvägen.

Att lägga stereotyper i en hatt utan att slänga hatten.
Att vara ödmjuk inför toleransen och vice versa.
Att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Inte i tur och ordning.
Att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Men ändå inte.
Att baktakta in sommaren och undvika svaga isar.
Att vattna sina tankar.

Begripliga tankar är fula.
Föredrar ord som tvekar framför ord som pekar.
Ord som drar benen efter sig och ord som visar vägen.

Har aldrig förstått den vänster som reducerar politik till matematik. Matematik har sin charm men den är knappast demokratisk.

Nostalgi är mitt opium. I väntan på andra åket. Väl framme vid den skällande hunden fanns det ingen återvändo (Trio). Två fyllon i en båt. Ta rak backhand! En riktig fredag blir aldrig äldre än 17 år. I en parallellvärld håller Borg och McEnroe fortfarande på med fjärde set.

För din oförmåga att vara någon annan än den du faktiskt är. Tro inte på humanitet utan knaster. Felet med renheten är de smutsiga fötterna ... eller tvärtom. Vad är det för poäng med att leva som man lär?

Ett myller av människor. Ingen människa är en annan människa lik. Men ändå bottnar vi i samma dy. Jag är ingen annan människa lik. Men ändå.

Ge mig drömmar att leva.
Ge mig ord att bada i.
Isarna är svaga så här års.

Någonstans landar vi i att all kommunikation bör ske på tydlig skolsvenska. Inga svåra ord, inga viskningar och framförallt inga konstiga tecken.

Någonstans inom oss får en tioåring sin första luftgitarr. Någonstans inom oss är en rak backhand alltid rätt val.

Du och Jag och åsiktskollapsen.
Den som är satt i konsekvensneutralitet är inte fri.
Den som inte marscherar i takt tillhör Relativiseringsmaffian.
Vuxna med låtsaskompisar kan allvarligt skada din hälsa.

Solen har ätits upp och ingenting är som förut. Det var länge sen redan då.

Eternal sunshine eller Lost in translation?

Du påminde om nån.
Samma stil.
En fladdrande skönhet med lite för korta byxor, plastpåse, kappa och gamla sneakers. Du svävar i baktakt också.
Vi delar rutiner
Samma ställe, samma möte, men ändå inte.
Var jobbar du?
Vad tänker du på?
Vad ler du åt?
För det gör du, du ler.
Inte mycket, men tillräckligt. Ett illa dolt leende du inte riktigt vet vad du ska göra av.
Vissa morgnar får jag för mig att fråga, men vill inte krossa illusionen.

Det kanske inte är som jag målar och det enda som blir kvar är en gammal man som trampar över.
Nej, det är bättre att på håll lägga pussel. Ett pussel som passar bäst utan verklighetsförankring.
Minns hur jag en gång för 200 år sedan la Anna Karenina i en granne på universitetsbiblioteket. En illusion som sprack från kant till kant när jag en kväll druckit mig modig och bjudit upp till dans - eller om det var en brådmogen kommentar. Jag minns inte så noga. Men bred skånska var inte vad jag hade väntat mig av Universitetsbibliotekets Anna Karenina. Man ska akta sig för att blanda illusion med verklighet. Så kan det gå.

Fast bakom lurarna ett ryskklingande ljud. Anna Karenina har kanske efter nästan 30 år återkommit till den sjöstadska strandpromenaden.

Något man gillade i sjuttonårsåldern. Förutom att man ofta menar tjugoårsåldern är det få saker som är så förnumstiga som hänvisandet till den sena tonåren och smak. The Cure, Jack Kerouac Och Så Vidare. Saker man gillade när man var ung och sökande och ännu inte förstått tjusningen med amortering och inredningsmatchning. Nu är man vuxen, nu tar man ansvar. De omogna virrvarrkänslorna, känslolivets korsdrag har sorterats in i fotoalbumet bredvid de slängda Bustertidningarna. Jo serru, när man var ung, svårmodig och halvfärdig, då gillade man Cure och Kerouac. Inget för en vuxen karl såklart. Hudlös kärlek som skaver och bubblar är för veklingar. Nu måste taket målas om och soffan bytas ut. .Allt ska matchas i skumpandets algoritmer. Spela Vanlig!

Sixteen clumsy and shy. Musik som tröst och musik som vill bort. Du och jag mot resten. Storm och längtan. Det är trots allt här man vill vara. Vuxen musik matchas. Den ger inget motstånd. Vuxen musik kapar. Kapar av de vildvuxna grenarna. Inga skevheter. Inga gåtor. Slippandets filosofi. Att slippa ta omvägen runt undantagets hörn. Det som inte matchar stör algoritmernas hopp och lek. Du och jag mot resten. Spellistan som mingeldricka.

Skit i självhjälpspsykologins grötrim. Gör ingenting istället. Doers är astrista. Mumla för mig själv. Fantisera eller försvinn för en stund. Var snäll mot mina andra jag. Bottna i motsägelser.


Vissa dagar glömmer jag bort. Jag har alltid haft en speciell lina åt ditt håll. Mentala postit-lappar med ditt namn på. Funderingar att fånga och skjuta framför sig Tänka högt utan etiketter. Ifrågasätta utan att döma. Nätter utan avbrott. Alltid inkluderande. Aldrig dom. Och vad hade hänt om Van Basten fått fortsätta stiga. Men så minns jag. Jag saknar dig.

Det är mycket som är nån annanstans nu. Allt gick liksom så fort. Vad hände? Försöker hitta ett nytt kapitel. En bok som aldrig blev skriven. Sent på jorden. Nästa gång får jag inte sluta. Utan rastplats mot evigheten. Skit i sanning och konsekvens. Älska medan du kan, det är nyttigt för dig. Se där, en sedelärling kanske. Bottna där, jag tror det räcker till att börja med.


Klockan fem säger mer än tusen ord.
Vi är snart framme.

Fina avslut:
Vägen - Våga lita på den andre
Eternal Sunshine of The Spotless Mind - Gå med trots alla skavsår
Jordbrobarnen - Det sorgliga i livets gång. Pigga och nyfikna sjuåringar. Trötta och desillusionerade trettioåringar. Dåtid i svartvitt, nutid i färg. Filtret förfinar.

Fan, det är ju det här jag vill. Skriva alltså. Skriva för byrålådan.