Att vinna debatten - eller när medlet blir målet

Jo, jag vet att politik är ett skådespel på samma sätt som fotboll är ett skådespel. Men ändå kan jag lite lätt naivt känna en vördnad för det åskådarlösa sammanhanget. Där alla är överens om spelreglerna och där både medspelare och motspelare i grunden är dina vänner. Den som faller allt för lätt och delar ut tjuvnyp till sina vänner står ganska snart ensam kvar. Visst finns det nåt fåtöljborgerligt i min syn, men låt så vara. Att ha olika åsikter och att inte sopa dem under mattan är det demokratiska kittet. Men högt i tak fungerar bäst om jag i grund och botten respekterar den jag diskuterar med. Som med vänner runt ett bord alltså. Det händer nåt med respekt och vänskap när vi bygger läktare, när vi gör ett skådespel av det hela. Vi slutar möta den andre på den andra sidan av bordet och istället börjar vi försöka få in lättköpta poänger. Vi vill vinna helt enkelt. Lättköpta poänger är ju meningslöst utan läktare, läktaren gör att talandet blir en styrka och lyssnandet en svaghet. Att medvetet missförstå i syfte att mobilisera klacken är omöjligt i det slutna sammanhanget eftersom själva poängen är att nå samförstånd. Det innebär inte att vi måste bli överens om sakfrågan, men åtminstone vara överens om vad som är sakfrågan. Att bygga halmgubbar låter sig inte göras i det slutna rummet, på samma sätt som filmningar inte låter sig göras när kompisgänget spelar fotboll en regnig måndagkväll.

Att som politisk kommentator bejaka retoriska skills istället för innehåll är lite som att bejaka den som "fuskar" bäst på en fotbollsplan. Dvs, förmågan att få domaren med sig blir viktigare än spelet i sig. Naturligtvis finns det poänger med att bedöma debatter retoriskt, men det kan aldrig vara huvudsaken. Ett samtal där retorik och viljan att vinna debatten är allt, är som en fotbollsmatch där "ha domaren på sin sida" blir det viktigaste. Vän av ordning invänder naturligtvis här med att jämförelsen är haltande eftersom politik handlar om att vinna icke närvarande sympatisörer till den egna lösningen. Och visst är det så. Fotbollsmatcher vinns än så länge inte enbart eller ens främst på grund av att man har domaren på sin sida. Men jag kan ibland sakna det offentliga samtalet där det förutsättningslösa mötet i sökandet efter lösningar står i centrum. Att ta del av en politisk diskussion på twitter är lite som att ta del av en fotbollsdiskussion på Svenskafans. Huruvida det var en korrekt utvisning eller straff beror helt och hållet på tyckarens färg. Och till syvende och sist handlar allt om att gynna den egna sidan. Feldömda straffar eller medvetna missförstånd och halmgubbar är ok så länge Vi vinner matchen eller debatten.

"Ha rätt" är i dagens debattklimat viktigare än öppna ögon och reflektion och när rätt avgörs av en yttre faktor och inte av sammanhanget tappar vi till slut respekt för sammanhanget. Vad är det egentligen för poäng med spelet fotboll när strävan att vinna blir större än spelet i sig och vad händer med den offentliga debatten när strävan att vinna blir större än diskussionen i sig. Om allt handlar om att vinna blir innehållet till slut irrelevant.  I ett medielandskap där läktaren trots allt styr har vi kanske inget val längre. Men, jag kan fortfarande som privatperson uppskatta den fotbollsspelare som inte söker domarens reaktioner eller den politiker som är där av ett ädlare skäl än att vinna debatten.

Att inte vilja ha rätt är en dygd.

Om liberalism, konservatism och sverigedemokrater

Mången moderat reagerar nu med upprördhet när utsocknes målar upp liberalism och konservatism som varandras motsatser. Och visst finns det fog för upprördheten. Moderaterna har som parti "alltid" stått på en liberalkonservativ brygga. Lite av både och med andra ord. För de som tryggt står på den här bryggan är det naturligtvis lite kränkande att få i ansiktet att bryggan inte finns. Flera ledande moderater har argumenterat övertygande för den liberalkonservativa hållningen.

Men bara för att man själv står stadigt med fötterna på bryggan bör man kunna se att bryggan har kanter. Att den ideologiska skiljelinjen mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna diskvalificerar inte den liberalkonservativa hållningen. Men att synen på Sverigedemokraterna splittrar går inte att förneka. Å ena sidan har vi moderater som ser på SD på ungefär samma sätt som Socialdemokraterna ser på Vänsterpartiet. Dvs, gärna som regeringsunderlag, men knappast som del av regeringen. Inget konstigt med det, men min känsla är att den synen lättare anammas av den som är mer konservativ än liberal. Den renodlat liberale står däremot i mångt och mycket för en diametralt annan syn än sverigedemokraten. En syn på individen som helt fri från kollektivt, tvingande kopplingar går knappast att förena med SD:s syn på kultur, etnicitet och nationen.

Visst finns det någon slags logik i påståendet att hanterandet av SD inte alls har med ideologi att göra. Att det istället har att göra med pragmatism eller realism, att utan SD får man acceptera att vara i ständig opposition. Men samtidigt är avsaknaden av ideologi högst skenbar. Stödet kommer aldrig vara villkorslöst. Den bygger på likhet. Att det finns vissa likheter mellan S och V är knappast nåt som förnekas av socialdemokrater. Att därför ständigt använda deras relation som prejudikat för en relation mellan M o SD blir därför märkligt om man inte också tycker att det finns vissa likheter mellan M och SD. Att på ytan hävda pragmatism går naturligtvis enbart om likheten är outtalad. Därför är det ingen slump att den som förespråkar att M ska se på SD som S ser på V lägger ganska mycket krut på att normalisera SD. Att legitimera och att förespråka är naturligtvis inte samma sak. Det är inte så att GP eller SvD på ledarplats ger tummen upp åt SD:s förslag men att acceptera SD:s problemformuleringar och att ständigt nämna V i samma mening som SD när avigsidor tas upp är att mjuka upp motståndet. För ett par år sedan var SvD mer liberal än konservativ i sin liberalkonservatism och GP var väl inte ens liberalkonservativ alls. Att konservatismen numer är betydligt mer fetad än liberalismen tror jag ingen av redaktionerna förnekar. Med detta sagt tror jag med andra ord att man missar målet när man sjunger liberalkonservatismens lov som svar på påståendet att det råder en konflikt mellan liberalism och konservatism inom svensk borgerlighet. Att ideologierna går att förena i en skön saltsjöbadsanda motsäger inte att polerna börjar göra sig mer gällande.

Det kan naturligtvis också vara så att jag överskattar den liberalliberala falangen inom Moderaterna. Den frihetsälskande gruppen som stred för fri sprit, globalism och fri invandring var kanske aldrig nåt annat än ett akademiskt sällskap som gillade att läsa Nozick och Rand. På samma sätt som de maoistiska grupperingarna inom vänstern aldrig var speciellt stora under 60- och 70-talet. I båda fallen var man högljudda och vältaliga, därav gav de kanske sken av stöd som inte fanns. Det är till och med troligt att de som gick i gång på individualismen hos Nozick eller Rand procentuellt sett var lika små som de som faktiskt gick runt och läste högt ur Maos lilla röda för nästan femtio år sedan.

De liberalliberala krafterna inom Moderaterna håller också på att lämna skutan as we speak. Och det kanske är en skilsmässa som i längden är bäst för Moderaterna. Om Moderaterna låter liberalerna simma iväg kanske de förlorar fem procent av väljarkåren, men vinner den egna identiteten. Konservatismen har ju i Sverige inte varit någon kraft under det senaste halvseklet, vilket medfört att Moderaterna kunnat koncentrera sig på ekonomisk liberalism och även viss form av politisk liberalism. De konservativa har blivit tagna för givet. När man är i maktställning är det också lättare att bli förgivettagen. Det är alltid lättare att anpassa sig om man får nåt i utbyte men när nu makten seglat iväg är den egna identiteten viktigare.

I och med Sverigedemokraternas framgångar har en mer konservativ diskurs kommit upp till ytan. Sverigedemokraternas rasistiskt färgade konservatism är naturligtvis inte för alla men är lättare att ta till sig delar av för den konservative än för den liberale. Att den konservative ifrågasätter den liberales ovilja att sätta sig i en regering med SD:s stöd är då naturligtvis helt logisk. Men att den liberale ifrågasätter makt utan någon som helst gemensam grund är också logisk. Att liberalism och konservatism går att förena är äpplen. Att skillnaden mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna är päron.

Om nyanlända alternativhögrars yttrandefrihet

Om etnisk nationalism och självstyre

Med anledning av att det finns de som jämställer Kurdistans önskemål om självstyre med Sverigedemokraterna önskemål om någon slags etnisk nationalism. Sverige är redan en nation med demokratiskt självstyre. Kurdistan är det inte. "Sverige åt svenskarna" är inte samma önskemål som svenskt självstyre. I det ena fallet är det en exkluderande önskan om att göra sig av med icke önskvärda, medan det i det andra fallet är en önskan om att vi som bor här, via egna institutioner, på något sätt ska få bestämma över oss själva. Man skulle kunna dra en analogi med en bostadsförening. I det ena fallet handlar det om ett önskemål om att själva få besluta om sådant som, inom vissa ramar, rör våra bostäder. Ingen annan än vi som bor här ska skriva reglerna. I det andra fallet handlar det om ett önskemål om vilka som ska bo här. Självklart kan exempel 2 följa av exempel 1, men det är ingen deduktiv sanning. En bostadsrättsförening kan naturligtvis rent teoretiskt bestämma att enbart lägenhetsinnehavare som är mantalsskrivna i kommunen, saknar barn och ej har fyllt 50 får bo i föreningen. Möjligen skulle DO har nåt att säga men teoretiskt sett är det möjligt. Däremot är inte önskemål om viets utseende det samma som önskemål om viets handlingsutrymme.

Om tiggeri och nazism

Liberal vill man ju vara och att som liberal anse att det kan vara knepigt med ett förbud mot "nazism" är naturligtvis inte konstigt. Att däremot hävda nazistens rätt att utnyttja sina grundläggande fri- och rättigheter samtidigt som man inte ser några problem med att inskränka tiggarens grundläggande fri- och rättigheter är i min värld mycket märkligt. Och är det så att man som liberal, rent privat, tycker det är otäckare med hen som sträcker ut sin hand vid ICA än med hen som bakom en sköld skränar folkförrädare och judesvin, är det kanske inte liberalismen man bör luta sig mot när man förespråkar förbud. Den vackra sidan av liberalismen är den tondöva sidan. Lagar och regler bör gälla universellt. Mina privata åsikter om den som utnyttjar sin rätt ska inte spela in. Häri ligger också faran i ett förbud mot nazism. Ett generellt förbud kan inte beröra några få, utan förbudet måste vara generellt. Vägarna att gå är då att antingen snäva in förbudet till bruk av vissa symboler, hälsningar eller ord eller att göra förbudet generellt. Problemet med det snäva förbudet är att det blir lite jönsigt när nazisten skruvar på svastikan och hävdar att det inte längre är någon svastika. Eller att marschen inte är tillräckligt i takt som polisen i Göteborg sa. Problemet med att göra den generella varianten strängare skulle öppna för fascism i sin förlängning. Att förbjuda det som kan tolkas som exempelvis våldsbejakande låter kanske inte så dumt, men vad drar vi gränsen för våldsbejakande? Att bruka våld och att t o m hota med våld är redan nu förbjudet. Men "våldsbejakande"?

Så jag köper alltså att det är knepigt med ett nazismförbud. Över då till tiggeriförbudet. Om vi jämför med nazismen kan man även här förespråka ett snävare respektive generellare förbud. Hur mycket du än vill bli av med tiggeriet, ser jag inget liberalt i nåt av alternativen. Antingen går du full rasist/fascist och föreslår ett förbud mot just romer att vistas på vissa ställen eller föreslår du ett förbud mot att överhuvudtaget be om pengar på allmän plats. Hur man avgränsar "be om pengar" är naturligtvis ingen enkel apparat.

Personligen blir jag mer illa berörd av nazister som marscherar än av människor som ber om en slant, men oavsett vad jag personligen blir mest illa berörd av har jag svårt att se ett förbud, tyngre än det som redan finns, som lösningen på någon av fenomenen. Det finns redan lagar om exempelvis hets mot folkgrupp, hot och ordningsstörning. Att gå längre skulle kunna innebära att vi slänger ut barnet med badvattnet.

Nazism bör bemötas med att vi andra nyttjar våra grundläggande fri- och rättigheter genom att sätta ner foten och säga ifrån. Det finns ett stort torg mellan det som är förbjudet och det som är påbjudet. Bara för att en företeelse varken kan eller bör förbjudas finns det inget som säger att vi måste acceptera företeelsen. Vi kan och bör protestera, vi kan och bör fortsätta diskutera förerteelsens avskyvärdhet. Yttrandefrihet innebär inte att motståndarsidan, stillatigande, måste se på.

Jag kan som sagt inte se logiken i att förespråka ett tiggeriförbud samtididigt som man inte vill förbjuda nazism. Bägge förbuden innebär en inskränkning i människors grundläggande fri- och rättigheter och att då som vuxen och förhoppningsvis anständig människa störas mer av tiggeri än av nazism övergår mitt förstånd. Jag kan naturligtvis också se problemen som uppkommer med tiggeriet. Att pengarna inte alltid kommer rätt osv. Men även här finns det redan lagar att följa. Att förbjuda människor att be om pengar för att det kan förekomma slavhandelliknande förhållanden i dess kölvatten är som att förbjuda byggarbetsplatser för att det även där kan förekomma slavhandelliknande förhållanden. Jag tror inte heller att den globala fattigdomen löses genom att vi ger en slant till en tiggare, men återigen äpplen och päron. Tiggeri bör bekämpas med en politik som leder till mer jämlika förhållanden, såväl globalt som lokalt.

Personligen är jag med andra ord mycket mer rädd för den som förespråkar förbud av både tiggeri och nazism än för den snustorre liberal som väljer den andra vägen. Jag är rädd att när vi väl öppnar förbudsasken är det lätt hänt att vi gräver oss nedåt och väl där hittar vi ingen botten. När Jimmie säger sig vilja utreda ett möjligt förbud av NMR är han också ganska tydlig med vad utredningen ska handla om, nämligen förekomsten av "våldsbejakande" inslag. Inget om det specifikt "nazistiska". Men hur "våldsbejakande" utöver de lagar vi har om hets och hot vi redan har ska formuleras är det ingen som går närmare in på. I Jimmies fall är det tydligt att det "våldsbejakande" inslaget skulle kunna fälla en hel del andra organisationer. I mer auktoritära samhällen används gärna det "våldsbejakande" inslaget som en förevändning för förbud av regimkritiska element.

Har heller aldrig begripit mig på nattväktarstaten som en liberal kopp av te. Mycket på grund av att den inte är så neutral som den vill ge sken av. Om vi avinstitutionaliserar omsorgen av den andre, får vi vara beredda på att den andre hittar egna vägar till framgång och då blir nattväktaren enbart ett anonymt vapen i händerna på oss gentemot dem som också vill vara med. Det finns ingen universell rätt i världen som ger oss rätten att hindra folk vid gränsen. Det är först när omsorgen av den andre institutionaliseras globalt som vi kan börja diskutera de praktiska detaljerna för mänsklighetens överlevnad. Och nej, mänskligheten överlever inte genom att Vi låser in oss på en toalett på Titanic.

Lär av historien

Vad ska man med historien till om man inte tillåts lära sig något av den? Allt detta skitsnack om "nazismetning" så fort det dras paralleller till 30-talet. Att enbart reducera 30-talet och nazismen till Treblinka är att blunda för vägen dit och hur man steg för steg asfalterade vägen dit. 33 procent av det tyska folket röstade inte för Treblinka. Eller för att översätta; 33 % av det tyska folket var inte nazister, de var realister. De var människor som i mångt och mycket drabbats av den ekonomiska krisen och såg en framtid i en man som gärna etnifierade sociala och ekonomiska problem. Utlänningar i allmänhet och judar i synnerhet var ju inte som vi, tyskar. Och om detta ljuger PK-Tyskland. Så om sanningen ska fram vänder vi oss till mannen i mustasch, mannen som inte relativiserar. Mannen som förklarar hur det är, mannen som utan att krångla till det förklarar hur judar ligger bakom den ekonomiska krisen. Ingen jävla snöflinga där inte. Judarna är inga tysklandsvänner, de har sina gammaltestamentliga riter och går inte att integrera i ett modernt Tyskland. Allt de gör är att lura av oss hederliga tyskar våra besparingar. Men sånt får man minsann aldrig läsa om i mainstreammedia. Vi står inför en systemkollaps och mannen i mustasch är den enda som kan frälsa oss. Det är Vi mot Dom.

Vi slutar se de andra som individer. Vi ser de enbart som potentiella våldtäktsmän, potentiella terrorister eller bara smuts. Nånting som måste försvinna. Har vi väl gjort det är det inte svårt att se det rationella i uppsamlingsläger. Om vi inte vill ha dem här och om de inte försvinner frivilligt, måste vi ju tillfälligt lösa problemet. En plats där de är övervakade, men ändå kan vara sysselsatta. Allt i väntan på placering någon annanstans. Med tiden normaliseras detta tillstånd av icketillstånd för en stor del av befolkningen. Som bokhållare inser man naturligtvis att sakernas tillstånd är ohållbart i längden. Vi har inte råd att upprätthålla dessa platser som dessutom bara växer i takt med allt fler som inte hör hemma i vårt normala samhälle. De är ju inte i lagens mening kriminella. Deras brott är enbart att de också vill vara här hos oss. Men eftersom vi inte vill ha dem här och ingen annan vill ha dem heller står vi inför ett olösligt problem. Har vi dessutom normaliserat synsättet att de egentligen inte är riktiga människor, som du och jag liksom, är steget till en slutgiltig lösning inte så långt som vi gärna vill tro.

Vad nazism och fascism handlar om är avhumaniserandet av den andre. Läran om att det finns en moralisk skillnad mellan Vi och Dom. Låt oss därför hoppas att det fortfarande finns anständiga, liberala krafter som inte, i jakten på makt, vill luta sig mot dessa krafter. I den stund vi köper fascismens problemformuleringar om det problematiska "de andra" slutar vi att vara anständiga. Tänk på det när ni står där i valbåset 2018.

En berättelse på drift

Länge hade jag för vana att sky sömnen. Inte så mycket sömnen i sig som det som förväntades torna upp på andra sidan. Att lämna spelrummet fritt för slokörade överraskningar skrämde mig. En obehaglig dimma utan överjag. Jag minns att du en gång sa att jag förmodligen tillhörde den kategorin som aldrig skulle kunna låta sig hypnotiseras. Ett kontrollfreak med andra ord. Nej, vi måste bort härifrån. Ner till båten. Där under kapellet, i en liten prick för två finns det alltid plats. Inga ursäkter tillåtes. Du och jag mot resten. Så länge det finns en potentiell runda till lever vi vidare.

Nu, mer än ett år senare, har den sista potentiella rundan gått och du finns inte längre. Livet är lite mer ensamt, nu än då. Även om vi de sista åren inte umgicks så mycket, fanns du alltid där som bollplank eller något. Någon att alltid slänga iväg en lös tråd till. Kan än komma på mig själv med att haka av en tanke och skicka iväg den till dig. Men nu är det för sent. Vi får ta det ett annan gång.

R som sakta men säkert gled ifrån dig, sa att han nu efteråt återigen kunde omfamna dig. Oron över hur det sista kapitlet skulle se ut var nu över. Och så är det väl, slutet innebär på något sätt makt. Makten över min egen berättelse. Inget kan längre hända som kan rucka på den.

Dean Moriarty - den ständigt studsande kompisen, alltid med något nytt upptåg i innerfickan. Att jag i relationen såg mig som Sal Paradise var kanske inte så märkligt. Vid sidan om, betraktande, utan att själv ta för stora risker, men ändå där. I fiktionens värld är det naturligtvis var och en fritt att skruva hur man vill, men Dean Moriarty? Nej, någon Dean Moriarty var du aldrig. På sin höjd var det mitt sätt att säga förlåt. Förlåt till min bakgrund. Den skyddade akademikerverkstaden, där möjlighet efter möjlighet rullades ut, utan att ansvar behövde utkrävas.

Din bakgrund var allt annat än skyddad. Dina femton minuter bestod i ett mittuppslag om maskrosbarn. Ett mittuppslag som hamnade på dig efter ett inbrott på en mack. Tidningen var egentligen bisittaren, det var folkölsflaket ni ville åt. Jag skruvade förresten lite när jag drog till med femton minuter. Ett annat mittuppslag tolv år senare. En man i trettioårsåldern med en fastkedjad väska vid sin sida. Tio miljoner är mycket pengar och det var du som var ansvarig. Tidningen under västen och ett önskemål om ett varv runt kvarteret fick dig att vifta till med tidningen. Men utan framgång, vilket knappast kan ha varit din avsikt. Mer ett sätt att testa ingångar och utfall.

Det första riktiga samtalet tror jag skedde mellan Hallsberg och Katrineholm. Jag tror jag kunde din typ. Den hårda, som drar allt till sin spets för att inte hamna i underläge. Med tiden lärde jag mig att hårdheten aldrig var det första eller det andra. Den bara var. Med de skitigaste av förutsättningar hamnade du bland värstingar utan framtid och även om du inte heller hade nån framtid, ville du formulera dig. Inte nödvändigtvis litterärt, utan mer som människa.  Livet var nåt mer än att vara tuffast i klassen. Jag har aldrig varit varken tuffast eller populärast i klassen. Mer sett mig som den smygande, alltid i periferin.  Ett akademikerbarn med dåligt självförtroende. Därför blev jag lite tagen av att du, tuffast i klassen, satt och lyssnade på vad jag hade att säga. Vi delade båt, bara du och jag. I närheten av Flen hittade vi en klang som bara var din och min.  Minns inte riktigt hur vi började. Möjligen var det berusningen, men helt plötsligt satt vi och pratade litteratur. Böcker vi läst och ville läsa. Några veckor senare fick du panikångest när de gröna lastbilarna backade in på uppställningsplatsen och istället för Bulid blev det det mer rofyllda Kungsängen.

I normala fall hade vi aldrig träffats igen eller i alla fall inte på det viset som blev. Men saker sker och ibland tar man en väg istället för en annan väg. Vi var några stycken som höll kontakten och framförallt var det P jag höll kontakten med. Som den besökare jag alltid varit var det också jag som sakta men säkert integrerades med folket från Sollentuna. Ett sällskap där du också hörde hemma. Det dröjde dock några år innan sömnlösheten förde oss samman på riktigt. P satt och sålde kontorsmaskiner och i väntan på kunder fungerade fikarummet som en samlingslokal för oss andra. Sömnens avigsidor bubblade upp och var alltid där som ett mögligt täcke fylld med lite ironi. Vi började nästan föra bok om den gångna nattens timmar på den goda sidan.

Sedan dess har jag naturligtvis formulerat det på lite olika sätt men din indirekta förmåga att alltid kunna vända på myntet var det som gjorde dig så älskvärd. Visst fanns det goda råd om får och whisky men det var inte riktigt det som gav näring. Näringen bestod istället i att det funkar ändå. Skruvade man på det ett varv hamnade man i förarsätet igen till slut. Mina sömnproblem försvann på sitt sätt när jag blev pappa eftersom sömn då blev något av en bonus. När normaltillståndet är sömnlöshet har man inte tid att ligga och vrida sig. Men tio år tidigare var det du som hjälpte mig. Insikten i att man är sitt första och sitt andra på en gång, har jag dig att tacka för. Och från den sommaren fanns du alltid där. Inte som en rådgivare, utan som människa. En människa som aldrig speglade sig, en människa som aldrig lyfte ett fuktigt finger. En människa som alltid bottnade i motsägelserna. Inga borden, bara existens. Kom i min famn, vi är inte homogena.

Nej, nån Dean Moriarty var du aldrig. Det var snarare du som var Sal Paradise. Och jag var, ja vem var jag? Just nu är jag kanske han med det långa arket. Det var kanske din bror som var Moriarty? Den barntillåtna Moriarty som med full kraft rusade från sin bakgrund. Den amerikanska drömmen som med sina nakna händer skapade ett imperium. På ytan verkade det som att du på ytan bottnade bättre i ditt förflutna. Möjligen märkte du inte sankmarken eller så sket du bara i det. Må bra, är alltför ofta ett tveeggat svärd.

Nej, din bror var heller aldrig nån Moriarty, snarare maskrosbarnet illustrerat. Mest Moriartylik i vår bekantskapskrets är kanske E. E som in i minsta detalj spelade rollen som huvudperson i en Sture Dahlström-roman. Det fanns inget yttre bara en inre rytm. Rena och hela kläder var borgerligt krimskrams som störde rytmen. E dök för första gången upp i korridorerna på bårhuset. Han hade sökt sig till de allra nedersta regionerna av KS för att klä av sig sin bakgrund. Fram tills dess ett underbarn med alla rätt skrivet i pannan. Den mörka sidan blottades under ett slagsmål om mästartiteln i dendrologi. Ett möte som urartade. En kamp utan publik men med klor. Rytmen som aldrig ville sitta still förde honom till två bröder under jord. E hade upptäckt tjusningen med skavsår och ville ha hjälp att formulera sig. Inget E gjorde var måttfullt. Han stängde in sig i en månad med cola och skorpor. Inget skulle få störa rytmen av skrivmaskinsknatter. En månad och tvåtusen sidor senare ringde han och ville ha tips om lämplig kopiator. Du fick den stora äran att vara korrläsare. För varje anmärkning växte E som ansåg att redigering var för daglönare. Konstnärer ratade allt form av radbrytning. En refuserad roman är också en roman ansåg E, som även med emfas såg sitt eget geni devalveras om verket skulle ges ut. Att ges ut skulle vara det slutgiltiga nederlaget och beviset på att han inte längre var ett geni. Livet skulle fabuleras inte tvärtom. Regler och konventioner var för den nedtryckta massan. En bil skulle exempelvis framföras litterärt, inte trafiksäkert. Den enda förutbestämda ordning som rådde hemma hos E var bilnyckelns placering. Eftersom E vid sidan av annan läsning alltid läste om en bok av Sture Dahlström användes nyckeln som bokmärke. Bokmärket användes sedan som riktmärke för bilistens kynne och fullpumpad med Frans Fitzenstrahl eller Caotico Himmelstrutz begav han sig sedan ut i trafiken.

Vet inte om det var du som nämnde det eller om det var någon annan stig men det sista livstecknet  var spår från en psykakut. E hade rymt för att gifta sig på en finlandsfärja. Så kan det gå. Minns även att du några år tidigare hade fått en stämningsansökan hemskickad. Okunnig om hur den sociala proceduren ser ut kontaktade han en advokat istället för att lyfta på luren eller skicka iväg ett mejl. Tror förvisso inte att mejl var kommunikationsgången hemma hos E. Skrivmaskin och tipp-ex var nog in i det sista verktygen hemma hos E. Ett hem där var sak aldrig hade sin plats. Ett besök hos E var alltid förenat med livsfara. Huller om buller var hans livselixir och en felbedömd rotning kunde innebära något vasst i andra änden. Svettiga strumpor, begagnade pizzaslajsar och maskinskrivna ark slogs alltid om saligheten hemma hos E. Från 5.0 på naturvetenskaplig linje till ett avgasrör på Sergels torg. Har ingen aning om vad E gör idag eller om han överhuvudtaget är här längre, men jag kan trots att det säkert är tjugo år sedan, fortfarande måla upp hans manierade röst för mitt inre.

Min Moriarty handlar kanske inte så mycket om utfall som ingång. Vi kom från helt olika världar men möttes i ett här och nu eller där och då. Vi möttes för att det är så man växer. Jag vet att många som mötte dig, mötte dig i tron att du var din historia.

Du fortsatte att formulera dig och jag tyckte alltid att du hade den stora berättelsen i dig. Som en Slas i storform kunde du formulera tankar om integration på ett fullständigt självklart vis. Den enes behov av de andre. Men utan att någonsin uttalat tala om invandring eller integration, du var alltid mer mänsklig än så.

Saknar dig som mest i tider av uthängningar och skampålar. Inte för att du skulle försvara handlingarna, utan för att du mer än någon annan jag känt såg det mänskliga. Ett missriktat skämt eller en förlupen fördom kunde du naturligtvis ifrågasätta, men du dömde aldrig. Du hade aldrig något behov av att sätta dig själv i ett moraliskt förarsäte.

Jag var förresten och hälsade på igår, vet inte om du märkte det. Du saknade sten. Vet att vi i ett av våra oändliga samtal genom åren satt och spånade på vilken den optimala åldern för döden skulle vara, förutsatt att man på den andra sidan skulle få gå in i evigheten där man lämnade jordelivet. Man ville ju ta med sig lite visdom och erfarenhet men utan att vara allt för skruttig.

Skulle också vilja berätta om en annan ruta.  En sensommarkväll, på väg till den lokala ICA-butiken möts jag av stoj och glada tillrop från en balkong. Ju närmare jag kommer hör jag att det lyssnas på musik och att det skålas och skrålas i takt till Lundell. Unga män, tuffare än Tarzan, på väg ut i Stockholmsnatten. Vi går mot bättre tider. Tro mig, tro mig. Var tvungen att sätta mig ner. Som tur var hade jag solglasögonen på mig.

Konspirationen mot Sverige

I två dagar rådde värdighet och anständighet. I fokus var samlingen och den utsträckta handen. Men i svallvågorna efter den stora demonstrationen bjöds det in till debatt i statstelevisionens stora, seriösa nyhetsprogram. Den första hinten kom när mannen till höger, lite lojt, antydde att han hade viktigare saker för sig än att delta i den stora manifestationen på plats. När han för andra gången fick ordet förstod man varför. Ansvar måste utkrävas och ansvaret ligger på regeringen som inte slängt ut alla illegala invandrare snabbt nog. I fyrtioåtta timmar hade han legat lågt, spelat sitt spel, för att vänta ut rätt tillfälle. Och nu hade det rätta tillfället kommit. Nationell tv och samling vid pumpen. Den givna signalen var redo att aktiveras. Från och med nu var det mannen till höger som dirigerade orkestern. Ganska snabbt fick han medhåll av damen några centimeter till vänster och sedan började det hända saker.

I en debattartikel hängs människor ut som medskyldiga till terrorism. Deras brott är att några år tidigare ifrågasatt metoderna vid jakten på papperslösa. I en annan artikel hängs människor ut som talat nedsättande om mannen till högers kompisar.

Nu går det undan. Någon skriker fotboja och får genast bifall. Koncentrationsläger för asylsökande ropar någon annan. Heil, ropar åhörarna.

Den ovanligt kreativa samhällskunskapsläraren blir bekymrad. Inte i sin vildaste fantasi hade han trott detta. Allt går för fort. Det räckte med en flykting utan giltiga skäl för att experimentet skulle slå ut i full blom.

Fortsättning följer

Kan det otänkbara ske igen?

Börjar ana en ovanligt kreativ samhällskunskapslärare bakom sakernas tillstånd. Allt i syfte att blottlägga vår inre nazist. Så kan det gå.

Om banker och vinster i välfärden

Go West

Att inleda den stora amerikanska romanen med en basebollmatch mellan Brooklyn Dodgers och New York Giants är kongenialt. På samma sätt som nationen USA vandrade västerut vandrade Dodgers och Giants, några år senare, västerut. New York blev Kalifornien utan att passera gå. Och det är kanske just det, att man aldrig passerade gå som gör att "gå" eller de bortglömda rastplatserna på vägen nu dryga halvseklet senare tar sin revansch.

Sådan är kapitalismen

När konsten att ständigt gå med vinst inte längre ser ljuset som samhällsbyggare. När vinsten varken sipprar ner till folket under däck eller går att förena med den kommande generationens överlevnad. När alla alternativ klubbas ned med vill-du-ha-det-som-i-Sovjet-släggan. Då kan vi prata om åsiktskorridor.