I två dagar rådde värdighet och anständighet. I fokus var samlingen och den utsträckta handen. Men i svallvågorna efter den stora demonstrationen bjöds det in till debatt i statstelevisionens stora, seriösa nyhetsprogram. Den första hinten kom när mannen till höger, lite lojt, antydde att han hade viktigare saker för sig än att delta i den stora manifestationen på plats. När han för andra gången fick ordet förstod man varför. Ansvar måste utkrävas och ansvaret ligger på regeringen som inte slängt ut alla illegala invandrare snabbt nog. I fyrtioåtta timmar hade han legat lågt, spelat sitt spel, för att vänta ut rätt tillfälle. Och nu hade det rätta tillfället kommit. Nationell tv och samling vid pumpen. Den givna signalen var redo att aktiveras. Från och med nu var det mannen till höger som dirigerade orkestern. Ganska snabbt fick han medhåll av damen några centimeter till vänster och sedan började det hända saker.
I en debattartikel hängs människor ut som medskyldiga till terrorism. Deras brott är att några år tidigare ifrågasatt metoderna vid jakten på papperslösa. I en annan artikel hängs människor ut som talat nedsättande om mannen till högers kompisar.
Nu går det undan. Någon skriker fotboja och får genast bifall. Koncentrationsläger för asylsökande ropar någon annan. Heil, ropar åhörarna.
Den ovanligt kreativa samhällskunskapsläraren blir bekymrad. Inte i sin vildaste fantasi hade han trott detta. Allt går för fort. Det räckte med en flykting utan giltiga skäl för att experimentet skulle slå ut i full blom.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar