Om en skala bortom ekonomin

Hur seriöst man ska betrakta den nyligen lanserade gal-tan-skalan är ännu inte helt klarlagt. En statsvetenskaplig testballong, på sin höjd. Står grönt, alternativt och liberalt i en ideologisk motsatsställning till traditionellt konservativ, auktoritärt och nationalistiskt? Den traditionella höger/vänster-skalan har i grova drag med ekonomi att göra eller om man så vill jämlikhet vs. äganderätt, medan den nya tenderar frågor om kultur och identitet.

Problemet med att ha med begrepp som liberal och konservativ i en ny skala är att man uppfinner hjulet på nytt. De liberala satt traditionellt sett till vänster och de konservativa satt till höger och på ett plan är gal-tan-skalan lite av en förindustriell vänster-höger-skala. En skala utan ekonomi med andra ord.

Spontant känns den rimligaste tolkningen att den fungerar som ett verktyg att testa fjädringen mellan nyvänster och gammelhöger. Skalan är alltså endast en modifierad variant av vänster/höger, men med ett alternativt lackmuspapper. I de allra flesta fall tjänar skalan då sitt syfte. Fi, V och MP hamnar högt upp och SD hamnar längst ner, tätt följd av "gammelmoderater". Problemet är liberalismen som förvisso historiskt sett placerades till vänster men som med industrialismens konsekvenser och socialismens inträde hamnade till höger. En politiskt och ekonomiskt sinnad liberal borde schablonmässigt hamna ganska högt upp på listan. Eller i vissa fall när grön och alternativ hamnar i konflikt med marknadskrafter utanför listan.

Om man skuggar den vertikala linjens vänster/höger-tolkning är kanske gal-tan bäst lämpad att skapa en naturlig motsättning inom borgerligheten. En inomborgerlig motsättning som har sin grund i den ursprungliga uppdelningen i vänster och höger. Den liberala borgerligheten där öppenhet och globalisering är ledord, kontra den konservativa borgerligheten där eviga värden och kulturkanon står i centrum. För en renodlad liberal utgår alltid en kollektiv identitet/kultur utifrån individen. Helst skapad på frivillig väg på en marknad. Ingen hänsyn bör tas till kultur, varesig majoritets- eller minoritetskultur.

Att den nya skalan dyker upp nu när invandringsfrågan är som hetast är ingen slump. Synen på integration på ett ideologiskt plan är naturligtvis viktig och glöms ofta bort när frågan nästan alltid fastnar i sifferexercis. Kostnader är viktiga i det dagliga, politiska arbetet men för att få fram den ideologiska spännvidden är den politiskt-teoretiska aspekten inte helt oviktig. En vänstermänniska i maktposition kan ju tvingas skära i välfärden av andra skäl än ideologiska. På samma sätt som en högermänniska i maktposition kan tvingas höja skatten. Praktiskt politiskt arbete är inte alltid ideologikopiering. Att ta hänsyn till omständigheterna ingår i uppdraget som folkvald ledare.

En gal-tan-skala tror jag kan tjäna som verktyg att komma till rätta med mantrat att regeringen med stöd av alliansen nu genomför Sverigedemokraternas politik.  Ett mantra som naturligtvis normaliserar SD. På samma sätt som en politiker som kämpar för att hålla skatterna nere kan tvingas höja skatterna, kan en politiker som kämpar för en generös invandringspolitik tvingas till inskränkningar i invandringspolitiken. Nu bortser jag naturligtvis från alla praktiskt-politiska lösningar som kan förhindra en politisk ledare att gå mot sina principer.

Men om vi nu drar i begreppet integration ser jag tre grundhållningar som möjligen låter sig placeras på skalan. Vi kan kalla dem kulturradikal, marknadsliberal och kulturkonservativ. För den kulturradikale är kultur och identitet i ständig förändring. Kultur och identitet är viktigt men fokus ligger på (den demokratiska) processen. Det är också här integration som politisk idé är viktigast. I något förenklad form kan man säga att du enligt den marxistiska dialektiken, som den kulturradikale hittar sin näring från,  är en produkt av ditt sammanhang men att du i egenskap av individ tillsammans med andra individer kan påverka det sammanhang som påverkar dig. Översatt till integrationsfrågan kan man fråga sig hur vi tillsammans skapar nya sammanhang att utvecklas i. Integration handlar alltså inte om hur nyanlända ska komma till ett nytt sammanhang och där lära sig koderna för hur man beter sig i det sammanhanget, nej integration handlar om hur den nyanlände och den infödde möts på bästa sätt för att kunna skapa ett nytt sammanhang att växa i. Dvs, integration handlar om ett möte där ingen ska underordna sig någon annan. En ny plats, en ny dag  där det råder en öppen och föränderlig syn på normer och värden. Representation, deltagande och mångfald har här en stark position. På andra sidan är integration det samma som assimilering. Vi utgår utifrån en given kultur som ska bevaras. Kulturen, gärna med nationen som kulturbärare, har ett givet innehåll. Den står stadig och i den mest renodlade formen bör den inte förändras eftersom det är det som är kultur. Något fast att luta sig mot som tidens nycker inte bör rå på. För den som kommer utifrån handlar det alltså här om att i så hög utsträckning som möjligt underkasta sig den rådande kulturen. I den tredje hörnan hittar vi marknadsliberalen som i dess mest renodlade form ser att allt löser sig så länge vi inte lägger oss i för mycket. Kultur är inte viktigt som mer än en konsekvens av frivilliga möten på en marknad. Varken aktiv integration eller assimilering är nödvändigt eftersom det varken finns en given kultur att bevara eller behov av ett nytt rum att skapa.

Längst ner har vi SD där den enda möjliga integrationen är assimilering. Dvs, vår kultur är given. Det finns ett antal punkter som visar upp vår kultur som den är och bör vara. Den som vill närma sig den måste underkasta sig den. Där uppe är istället vår kultur i ständig förändring och antalet möjliga sätt att leva är i det närmaste oändliga, så länge alla får vara med. På det sättet kan nyliberalen där marknadskrafterna är lag hamna i samma båt som normkritikerna och identitetsvurmarna. Dvs, det finns ingen given kultur. Allt är tillåtet så länge alla är välkomna.

En ytterligare vinkel är att utgå från begreppen anarkism och fascism för att hitta polerna på axeln. På så sätt skulle vi också kunna reda ut om axeln är platt eller rund; och om inte rund i alla fall oval. Fascismen står stadigt längst ut på den auktoritära antidemokratiska piren, dvs extremen av TAN. Längst ut på GAL-sidan hittar vi anarkismen, fascismens motpol, åtminstone i teorin.

För vad händer när öppenheten blir repressiv ur ett gal/tan-perspektiv. Om öppenheten inför alternativ innebär en acceptans av auktoritära livsstilar, hamnar man då upp eller ner på skalan? Och om alla ska representeras och få komma till tals, vem ska styra över representationen, det stora eller det lilla forumet?

Min spontana tes är att plattheten av gal/tan-skalan i mångt och mycket bygger på acceptansen av anarkismen. Ju mer övertygad du är av anarkismens auktoritära konsekvenser, ju rundare blir skalan. Och i detta kan man kanske ge de högerskribenter som enbart ser skalan som en god/ond-skala rätt. Vilket leder in oss i ett annat rum. Rummet där det inte är en slump att "högerextremister" ser sig själva som realister. Oavsett skala, är betoning av en ideologisk motsättning alltid större på "vänstersidan". Det är främst högerskribenter som anser att den traditionella vänster/höger-skalan håller på att spela ut sin roll. Argumentet är nästan alltid realism, vi har liksom inget val längre. Marknadsekonomi och kapitalism är numera naturtillståndet och eftersom politik enbart handlar om val av smörjmedel finns inget behov av höger/vänster.

I ett samhälle där kapitalism och marknadsekonomi är okränkbara storheter blir en gal/tan-skala i praktiken inget annat än en god/ond-skala där ond-sidan ser sig, med goda skäl, som realister. OM den ekonomiska fördelningen är given naturtillståndet är det ganska enkelt att se hur stängning och slutenhet blir det enda realistiska alternativet. Om ingen ekonomisk omfördelning är tillåten är det inte speciellt svårt att se en sjunkande livbåt framför sig. Alternativet att skicka ner fler livbåtar eller att bygga säkrare skepp finns inte. Förutsättningarna är givna och går inte att rucka på.

En mer ankdammsvänlig användning av skalan är att hjälpa oss förstå diskussionen om vilka högerskribenter som går hem hos vänstersidan och vice versa. I vissa fall är uppskattningen självklar. Mysliberaler och högersossar går naturligtvis hem på motståndarsidan. I vissa andra fall tror jag just en glutt på gal/tan-skalan kan vara till hjälp. Vänsterskribenter där uppe har lättare att acceptera högerskribenter ovanför mitten och högerskribenter nedanför mitten har kanske lättare att nicka medhållande till vänsterskribenter där nere. Möjligen är detta även en konsekvens av att dessa diskussioner gärna formas efter en halmgubbe. Högersidan har en tendens att måla upp sina motståndare som identitetspolitiska islamistkramare medan vänstersidan i sin tur målar upp sina motståndare som invandringskritiska SD-kramare. Så även om skalan möjligen tjänar ett syfte känns det som att den består av betydligt mer halm än den något mer robusta vänster-höger-skalan.

Fäder och söner

I spannet mellan läggdags och sömn brukar jag ofta hänga upp en minnesbild för att sedan vrida ur så mycket detaljer minnet förmår, likt en mindmap ungefär. Det kan röra sig om hus eller vägar där jag ofta rörde mig i min barndom, som sakta men säkert fylls med detaljer. Andra nätter är det avlägsna midsommaraftnar eller kräftskivor som sätts under lupp. När jag sent gick och la mig natten mellan söndag och måndag klättrade jag tjugosex år tillbaka i tiden.

Den 30 juni 1990 pågick fotbolls-VM i Italien för fullt. Sverige hade redan åkt hem och Stefan Schwartz hade lärt sig namnet på Herman Medford. Ett VM som för sista gången fick se Västtyskland som slutsegrare någon vecka senare. Bilderna från den här tiden börjar mer och mer blekna och ge sken av att tillhöra någon annan. Tjugosex år är en generation. Söner blir fäder och så vidare. Tidens tand biter rejält när man i backspegeln ser sig själv som vuxen men ändå så avlägsen.

1990 var jag tjugotvå år och Robert Smith var trettioett år gammal. En SL-buss hade lånats och sol och värme dominerade dagarna i Danmark. Vännerna föredrog Lenny Kravitz men själv ville jag se The Cure. Som jag minns det låg den stora vurmen redan då några år tillbaka i tiden. Den vid tidpunkten senaste plattan, "Disintegration", var i mina öron en helt okej sak men ändå inte i närheten av deras bästa. Väl på plats, omringad av tiotusentals kajalindränkta spretluggar, fick ändå Roskildefestivalen 1990 sitt epicentrum där och då. Och i takt med att åren gått har kvällen blivit en slags referenspunkt. Då föll allt på plats. Under den dryga halvtimmen av upplevd tid som bandet långsamt plöjde sig igenom "A forest" är fortfarande min lyckligaste stund som konsertbesökare.

I söndags satt jag, sambon och femtonåriga dottern på Globens familjeläktare. Förväntningarna var milt sagt magra. Själv är jag fyrtioåtta och Robert har hunnit bli femtiosju. Det anemiska åttiotalet är inte ens en fotnot längre och Robert Smith ser mer ut som Göran Greider än sig själv. Men det tog inte lång tid innan jag, tårögd och med ett leende på läpparna, satt och gungade med i låt efter låt. Det enda som saknades var de svarta spretluggarna för att jag helt och hållet skulle försvinna in i en dimma av Roskildefestivalen 1990. Som ps kan tilläggas att den skiva som jag 1990 tyckte var i arenarockigaste laget  i söndags utgjorde den givna kärnan i deras egen mindmap.

En Curekonsert 2016 blir lite som att vara huvudperson i "Här är ditt liv" där den första gästen är fjortonåringen som fick kontakt lagom till Heta högen-flörten "Let's go to bed". En funksyntig sak som hamnade mellan Yazoo och Simple Minds på blandbandet. Inget himlastormande men tillräckligt för en notering på önskelistan inför julen 1982. Önskelistorna inför jul och födelsedagar i den tidiga tonåren bestod så gott som enbart av LP-skivor. Julen 1982 hade jag med andra ord plitat ner Cures "senaste". På den tiden inbillade jag mig att "senaste" alltid var bäst. I det här fallet innebar "senaste" "Pornography". Inte riktigt det jag väntat mig och skivan förpassades därmed en bit bak i pojkrummets läskback. Skivan plockades fram lite då och då men det var endast "Cold" jag kunde lyssna på. Åren gick och utan att på något sätt vara ett favoritband gillade jag "The Walk" som lät lite som New Order. "Blue Monday" släpptes ungefär samtidigt. Även "The Top" införskaffades, men inte som nåt mer än en i raden av lite blippiga, nyromantiska synthplattor. Det var först när de i min bok omdefinierades från synthpop till depprock som nåt hände. Sisters of Mercy fick mig att återvända till den där lite läskiga julklappen från några år tidigare och helt plötsligt var jag fast. Under nåt år i mitten av 80-talet var förmodligen B-sidan på "Pornography" den mest spelade i pojkrummet. För artonåringen som överdoserade depprock blev sedan även "Faith" och "Seventeen Seconds" snabbt favoriter. Framförallt inleddes här den livslånga relationen till den hypnotiska "A forest", en låt jag aldrig får nog av.

De album jag i vuxen ålder oftast framhållit som de främsta är de två första, den punkpoppiga "Three Imaginary Boys" och den mer dämpade, mörkare "Seventeen Seconds". "Faith" och "Pornography" återkommer jag kanske inte lika ofta till längre men skulle jag presentera Cure för hen som precis landat är det definitivt hit jag skulle vända mig. Med misärmästerverket "Pornography" hade de nått botten, eller toppen beroende på perspektiv. Att de sedan ville lätta upp stämningen är därför inget att förundras över. Trion "The Top", "The Head on the Door" och "Kiss me, Kiss me, Kiss Me" framstår i sammanhanget som glättig gladpop. Framför allt de två sistnämnda är fortfarande riktigt bra men på en kurva känns de som New Order efter Joy Division. Tyvärr försvann därmed arenarockeposet "Disintegration" i bruset för min del. Jag noterade att MTV-hitsen blandades med svulstig symfonipop, men så många fler genomlyssningar gav jag inte albumet. Många år senare är det däremot ganska lätt att förstå hur så många betraktar det som deras mästerverk. Långa svepande stycken, där allt faller på plats. Dessutom ett sätt för bandet att ta sig tillbaka till "Pornography" för att sakta men säkert gräva sig uppåt. Bandet som ville konkurrera med New Order var borta och tillbaka var hopplöshetens mästare. Dock mer regntungt och smäktande än nattsvart och mullrande den här gången. Även om jag har en mer personlig relation till de fyra första albumen, har jag numera inga problem med att de när livsgärning ska bedömas hamnar i skuggan av Disintegration.

Och apropå fäder och söner var det nog minst lika många mödrar och döttrar i publiken i söndags kväll.

Vägen

I går fyllde Cormac McCarthys roman "The Road", eller "Vägen" som den heter i svensk översättning tio år. Kalaset fick mig att återigen börja strukturera tankarna i listor, jag är trots allt en ung pojke i en gammal mans kropp.

McCarthys grådaskiga dystopi är i allt en fantastisk liten roman men hur jämför jag den dryga 40-åringens läsning av "Vägen" med 18-åringens läsning av "Brott och straff"? Det är lättare att ställa skivor mot varandra. Där kan jag som fyrtioåttaåring enklare väga in den yngre versionens upplevelse. Listan blir ändå till slut den äldre versionens tolkning och val. Filmer är svårare att lista än skivor, men enklare än böcker. Att se om en film tar två timmar medan en bok tar betydligt längre tid i anspråk.

23-åringens lista innehöll med lite spelad eftertanke, nästan alltid, "Brott och straff", "Moder natt" och "Om vänskap funnes". De tre romanerna drog jag alltid upp som favoriter. Men de tre lästes av en ung man med ambitionen att trycka i sig litteraturhistoriens alla relevanta verk. "Brott och straff" var på sätt och vis min första kärlek. Visst hade jag läst och streckläst böcker innan Dostojevskij kom i min väg. Men det var med "Brott och straff" jag blev varse den skönlitterära litteraturens unika upplevelse. Här fanns nåt som inte kunde reduceras till något annat. Kombinationen av språk, handling och tankegods som i romanens form blev större än delarna i sig öppnade sig för första gången. Romanen blev efter det en ständig följeslagare. Slas älskade jag för det korthuggna språket. Inget ord var överflödigt och hans korta noveller var ren och skär poesi som till skillnad från den rena och skära poesin alltid var placerad. Rummet var alltid konkret, aldrig abstrakt och den av hans romaner jag gillade bäst var "Om vänskap funnes". Mänskliga möten placerade i en vardag som i all sin enkelhet visar på det som gör livet levande. Varken mer eller mindre. Den tredje och kanske den som slagit följe med mig under längst tid är Kurt Vonneguts "Moder natt". "Vi är vad vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara". En sensmoral som har fått förnyad kraft i och med internetgenerationen. Vonnegut är författaren som placerar den korthuggna prosan alá Slas i en omloppsbana runt jorden. Att de bägge författarna fann varandra och började brevväxla förvånar inte. "Slakthus 5" brukar vara den roman som ställs i Vonneguts ringhörna. Även det en förträfflig sak men det var "Moder Natt" jag föll pladask för och utan att ha fört nån statistik är det nog den roman jag plockat fram flest gånger genom åren. Till ytan en slags spionroman där huvudpersonen väntar på sin avrättning, men under ytan en roman om sanning och konsekvens.

Som 23-åring hade jag paketerat mitt litterära kanon med de tre romanerna i topp. Efter det var allt klart, jag hade allt på plats och ett givet svar så fort nån önskade min position. Åren gick och läsningen förpassades mer och mer till luckorna i vardagen än att vara själva motorn i vardagen. Och det är klart att den sturm-und-drang-läsning tjugoåringen ägnade sig åt enbart är möjlig när varken familj eller yrkesarbete behöver tas hänsyn till. Behovet att formulera sitt vara i listform minskas kanske också när livsbetingelserna ändras. Men då och då försvinner även den äldre mannen in i dimman av tomma ark.

Som du säkert förstår är jag på väg att säga att Cormac McCarthys roman är mitt vuxna jags största läsupplevelse. Den har allt det som min yngre version värdesatte hos exempelvis "Moder natt", språket, handlingen och en sensmoral att bära med sig. Historien om far och son som med en kundvagn färdas längs den livsuppehållande vägen är både vacker och skrämmande. En dystopi där bakgrundshistorien är frånvarande. Inte ett ord om vad som hänt. En värld där fysisk överlevnad är det enda som är kvar och vad det gör med oss och våra relationer. Sensmoralen jag tar med mig är att vi till fullo aldrig kan lita på varandra men att vi ändå inte har nåt val eftersom alternativet är så mycket värre.

Och "Vägen" är inte bara en stor läsupplevelse utan även den bästa roman jag läst i vuxen ålder. En fantastisk läsupplevelse kan vara underbart underhållande för stunden, men de bästa böckerna är inte enbart läsupplevelser. Bryggan där emellan är inte helt stadig. I somras läste jag bland andra Michael Chabons "Kavalier & Clays fantastiska äventyr" och Michel Houellebecqs "Elementarpartiklarna". I ena fallet en underbar bladvändare där jag knappt kunde lägga ifrån mig boken under några varma dagar på Gotland. I andra fallet en bok som inte alls lockade till sträckläsning i samma utsträckning eftersom innehållet på mer än ett sätt var ganska motbjudande. Men trots detta var det bok nummer två som jag i efterhand betraktar som en bättre bok.

Nu kom jag på en annan bok som varken är en fantastisk läsupplevelse, i betydelsen ovan, eller ett tankeväckande klistermärke, även det i betydelsen ovan. Däremot är det förmodligen den bok jag skulle roffa åt mig om jag endast fick ta med mig en roman till den där öde ön. En bergochdalbana där passager som får dig att aldrig vilja lämna just den position du befinner dig i, blandas med passager där du är helt övertygad om att du hoppat på fel tåg. Tusen utgångar som blir ingångar och när du väl inser att du måste släppa taget om rullatorn vill du bara ha mer. När jag väl hade läst ut den en första gång var jag tvungen att läsa om den direkt, bakifrån, mittifrån eller från sidan. Jag minns inte så noga. "Gravitationens regnbåge" av Thomas Pynchon vill jag med andra ord också rulla in på min rankinglista. Och ska en amerikan blir huvudperson när den där dörren i Börshuset öppnas en vecka för sent, ser jag hellre att  Thomas Pynchon, Cormac McCarthy eller Don DeLillo ropas upp än att exempelvis Philip Roth gör det. Inget ont om Roth. Han är också läsvärd, men i mitt excel-ark inte riktigt på samma nivå som trion ovan.