Fäder och söner

I spannet mellan läggdags och sömn brukar jag ofta hänga upp en minnesbild för att sedan vrida ur så mycket detaljer minnet förmår, likt en mindmap ungefär. Det kan röra sig om hus eller vägar där jag ofta rörde mig i min barndom, som sakta men säkert fylls med detaljer. Andra nätter är det avlägsna midsommaraftnar eller kräftskivor som sätts under lupp. När jag sent gick och la mig natten mellan söndag och måndag klättrade jag tjugosex år tillbaka i tiden.

Den 30 juni 1990 pågick fotbolls-VM i Italien för fullt. Sverige hade redan åkt hem och Stefan Schwartz hade lärt sig namnet på Herman Medford. Ett VM som för sista gången fick se Västtyskland som slutsegrare någon vecka senare. Bilderna från den här tiden börjar mer och mer blekna och ge sken av att tillhöra någon annan. Tjugosex år är en generation. Söner blir fäder och så vidare. Tidens tand biter rejält när man i backspegeln ser sig själv som vuxen men ändå så avlägsen.

1990 var jag tjugotvå år och Robert Smith var trettioett år gammal. En SL-buss hade lånats och sol och värme dominerade dagarna i Danmark. Vännerna föredrog Lenny Kravitz men själv ville jag se The Cure. Som jag minns det låg den stora vurmen redan då några år tillbaka i tiden. Den vid tidpunkten senaste plattan, "Disintegration", var i mina öron en helt okej sak men ändå inte i närheten av deras bästa. Väl på plats, omringad av tiotusentals kajalindränkta spretluggar, fick ändå Roskildefestivalen 1990 sitt epicentrum där och då. Och i takt med att åren gått har kvällen blivit en slags referenspunkt. Då föll allt på plats. Under den dryga halvtimmen av upplevd tid som bandet långsamt plöjde sig igenom "A forest" är fortfarande min lyckligaste stund som konsertbesökare.

I söndags satt jag, sambon och femtonåriga dottern på Globens familjeläktare. Förväntningarna var milt sagt magra. Själv är jag fyrtioåtta och Robert har hunnit bli femtiosju. Det anemiska åttiotalet är inte ens en fotnot längre och Robert Smith ser mer ut som Göran Greider än sig själv. Men det tog inte lång tid innan jag, tårögd och med ett leende på läpparna, satt och gungade med i låt efter låt. Det enda som saknades var de svarta spretluggarna för att jag helt och hållet skulle försvinna in i en dimma av Roskildefestivalen 1990. Som ps kan tilläggas att den skiva som jag 1990 tyckte var i arenarockigaste laget  i söndags utgjorde den givna kärnan i deras egen mindmap.

En Curekonsert 2016 blir lite som att vara huvudperson i "Här är ditt liv" där den första gästen är fjortonåringen som fick kontakt lagom till Heta högen-flörten "Let's go to bed". En funksyntig sak som hamnade mellan Yazoo och Simple Minds på blandbandet. Inget himlastormande men tillräckligt för en notering på önskelistan inför julen 1982. Önskelistorna inför jul och födelsedagar i den tidiga tonåren bestod så gott som enbart av LP-skivor. Julen 1982 hade jag med andra ord plitat ner Cures "senaste". På den tiden inbillade jag mig att "senaste" alltid var bäst. I det här fallet innebar "senaste" "Pornography". Inte riktigt det jag väntat mig och skivan förpassades därmed en bit bak i pojkrummets läskback. Skivan plockades fram lite då och då men det var endast "Cold" jag kunde lyssna på. Åren gick och utan att på något sätt vara ett favoritband gillade jag "The Walk" som lät lite som New Order. "Blue Monday" släpptes ungefär samtidigt. Även "The Top" införskaffades, men inte som nåt mer än en i raden av lite blippiga, nyromantiska synthplattor. Det var först när de i min bok omdefinierades från synthpop till depprock som nåt hände. Sisters of Mercy fick mig att återvända till den där lite läskiga julklappen från några år tidigare och helt plötsligt var jag fast. Under nåt år i mitten av 80-talet var förmodligen B-sidan på "Pornography" den mest spelade i pojkrummet. För artonåringen som överdoserade depprock blev sedan även "Faith" och "Seventeen Seconds" snabbt favoriter. Framförallt inleddes här den livslånga relationen till den hypnotiska "A forest", en låt jag aldrig får nog av.

De album jag i vuxen ålder oftast framhållit som de främsta är de två första, den punkpoppiga "Three Imaginary Boys" och den mer dämpade, mörkare "Seventeen Seconds". "Faith" och "Pornography" återkommer jag kanske inte lika ofta till längre men skulle jag presentera Cure för hen som precis landat är det definitivt hit jag skulle vända mig. Med misärmästerverket "Pornography" hade de nått botten, eller toppen beroende på perspektiv. Att de sedan ville lätta upp stämningen är därför inget att förundras över. Trion "The Top", "The Head on the Door" och "Kiss me, Kiss me, Kiss Me" framstår i sammanhanget som glättig gladpop. Framför allt de två sistnämnda är fortfarande riktigt bra men på en kurva känns de som New Order efter Joy Division. Tyvärr försvann därmed arenarockeposet "Disintegration" i bruset för min del. Jag noterade att MTV-hitsen blandades med svulstig symfonipop, men så många fler genomlyssningar gav jag inte albumet. Många år senare är det däremot ganska lätt att förstå hur så många betraktar det som deras mästerverk. Långa svepande stycken, där allt faller på plats. Dessutom ett sätt för bandet att ta sig tillbaka till "Pornography" för att sakta men säkert gräva sig uppåt. Bandet som ville konkurrera med New Order var borta och tillbaka var hopplöshetens mästare. Dock mer regntungt och smäktande än nattsvart och mullrande den här gången. Även om jag har en mer personlig relation till de fyra första albumen, har jag numera inga problem med att de när livsgärning ska bedömas hamnar i skuggan av Disintegration.

Och apropå fäder och söner var det nog minst lika många mödrar och döttrar i publiken i söndags kväll.