Antirasism och bilkörning

En ledartext i Svenska Dagbladet får mig att minnas en äldre, lätt reaktionär släkting som då det begav sig körde runt med bakrutedekalen "Tjejer kör bättre än höns!". Han påstod sig stödja kvinnosaken och skrattade högt åt sin egen finurlighet.

Som om 1900-talet aldrig har ägt rum

Anteckningar från en resultatförfattares pojkrum

Egentligen är det hela mycket märkligt. Föräldrarna var tunga akademiker av den röda skolan och vittnesmål om sport lyste med sin frånvaro i den nybyggda villan. I den mån sport omtalades var det som en samhällelig avart där styrka och tävlingsinstinkt hyllades. Ganska långt från de pedagogiska ideal som rådde i början 70-talet med andra ord. Trots detta fann den unge pojken en dörr till ett egenkomponerat rike i sporten. En värld befolkad av många världar, där man som betraktare kunde kliva in och lägga sig på rygg. Där andra barn befolkade sina hittepån med sagofigurer, stålmän och gosedjur, befolkade pojken sin värld med resultat, såväl riktiga som påhittade. 

Resultatbörsen i DN var hans stora infodrog och på måndagseftermiddagen, efter skolan, var det julklappsöppning och läge att låta sig absorberas av helgens alla resultat. Främst var det fotbollsligorna som drog till sig intresset och om man då hade ett favoritlag i varje tänkbar serie fanns det naturligtvis oceaner av tid för eftertanke och analys. Vi ska inte glömma att det här var en tid när informationsutbudet var ganska skralt milt sagt, så om man då kunde skapa morötter för den lilla information man kunde komma över var lyckan på den lurviga heltäckningsmattan gjord. Och ville man ha information om sportresultat var måndagarnas DN oslagbar. Ingen serie var för obskyr för att inte innehålla åtminstone ett lag att hålla en extra tumme för. Vissa lag föll i glömska när resultatbörsen inte var högsta prio längre, medan andra lag följde med in i text-tv-land. Lag som Slask Wroclaw och Sparta Prag föll i glömska ganska fort medan ett lag som Milan, framhejad av hockeytjecken Milan Novy, fick förnyat förtroende dryga tio år senare i och med den oranga trion. De tyska favoriterna var Hannover efter brädspelsnamnen i spelet Månvalla och i den spanska ligan blev valet en klubb från Baskien som lät tuffare än alternativen.

Men de autentiska resultaten var inte tillräckligt. Pojken ville ha mer och med hjälp av penna, papper och tärning mjölkades de vältummade urklippen på mycket mer underhållning. I timtal kunde han sitta och fylla i fanatsiligor. Sexton lag där alla mötte alla, hemma och borta. Trettio omgångar, välstrukturerat uppfört på åtskilliga blad. Ibland viktades matcherna så att det första tärningskastet tilldelades det lag som önskades gå vinnande ur matchen. På så vis skapades ett resultatuniversum där pojken åtminstone hade en god chans att få som han ville.

Om Spotifys vandring från Blandband 2.0 till avdelningen för soffor och fåtöljer på Ikea

I begynnelsen var Spotify det perfekta svaret på fildelningskulturen. Det Spotify, till skillnad från skivbolagen, insåg var att fildelarna i första hand inte konsumerade hårdvaror. Istället var det rummet som fascinerade, eller man kanske ska säga pojkrummet. Kicken av att öppna dörren till fildelningsnätverken var den samma som att få bläddra i nån ny väns skivbackar. Glädjen i att bli rekommenderad ny musik och glädjen i att få rekommendera ny musik var förutsättningen för det nygamla rummet i fildelningshuset. Skivindustrin kontrade med kriminalisering och digital styckesförsäljning, vilket var lika verkningslöst som 80-talets "home taping is killing music". Spotify såg istället potentialen i fildelningskulturen och dess ideologiska koppling till blandbandet. Så när Spotify lanserades var det spellistan som dirigerade på planen. Det initierade blandbandet gjorde entré igen. Att få byta spellistor med varandra gjorde att vi alla glömde bort fildelningsnätverken. Nu fick vi allt vi ville ha via "molnet". Det var egentligen inte piratkopierade cdr-skivor vi ville ha, det var blandband vi ville dela. Men åren gick och Spotify växte upp. Initierad musiklyssning var inte längre lika viktigt. Nu ville Spotify skaffa villa och fotriktiga skor. Musik lockade inte längre till okammade känslostormar och nördigt grottande bland gamla bortglömda album. Det är nya, mer vuxna, tider ansåg Spotify och magasinerade alla gamla klenoder. Men även som vuxen behöver man ju ibland musik, ja eller ifall välljud, på samma sätt som man behöver bestick och en pläd till soffan. Den dialog och interaktion som kännetecknade Spotify som barn behöver inte längre den vuxne Spotify. Istället för rekommendationer från proffs och amatörer - algoritmer. Algoritmer som gör att fotpallen matchar både tapeten och äggtoddyn. Varför erbjuda råvaror och recept när vi blir lika mätta och tillfredsställda på halvfabrikat tänker Spotify och krattar manegen för funktionsmusik. Bort med interaktion med andra användare och fram med könlösa stämningsspellistor. Lagom varmt och perfekt mellan soffan och fåtöljen. För vem är egentligen, 2016, intresserad av musik på en högre nivå än som stoppning i möblerna eller sophämtning?

Äppelstalinism - Om konsten att skapa ett slutet system

Det finns alltid en kommisarie med ett gott råd om anpassning. Att böja sig lite grann är trots allt inte så farligt när alternativet inte längre är ett alternativ. Smaklig måltid!

Det sociala könet

Den enda anekdotvetenskapligt bevisade skillnaden mellan x och y sägs vara förekomsten av rankinglistor. Ju fler hårstrån i ansiktet, ju fler tomma rader att fylla och för samband i hobbyrummet är vi alltid mer mottagliga för verifikation än falsifikation. Oavsett kön är precisglaset alltid halvfullt.

Att kvinnor i min direkta och indirekta omgivning har visat sig mindre benägna att formulera tankar i listor är alltså sant eller ointressant, allt beroende på alkoholintag. Pudelns kärna, som också är beroende av placering i alkoholkedjan, är naturligtvis den inre grindvakten eller som någon säkert skulle säga den inre "åsiktskorridoren". Man är rädd att hamna i dåligt sällskap helt enkelt. Den tjugoårige litteraturvetaren var paniskt rädd för svarta polotröjor där vi med de rätta nycklarna var lite finare, lite bättre. I dag är det höhöande kvinnor är si, män är så, som skrämmer. Och si är det ju inte. Trots det var det alltid lika roligt med de salongsberusade undersökningarna där slutsatsen, måhända mer mottaglig för verifikation än falsifikation, var tydlig. Det ena könet hade i högre utsträckning ett jakande svar på huruvida topp-3-lista fanns. Böcker, filmer, skivor eller offensiva mittfältare. Oavsett ämne "visste" man att ju fler skäggstrån ju större chans till topp-3-lista. Motargument som att det är svårt, närmast omöjligt att jämföra, verkade försvinna med ökade inslag av skäggstrån.

Möjligen behöver jag nu gå i svaromål för det slarvtänkta och ägna mig åt ett par raders formuleringscurlande. Rädslan för att säga för mycket gör att mer tid ägnas åt nedmonteringen av de stora orden än orden i sig. För många år sedan var jag en ung man som läste litteraturvetenskap på universitetet. När det kom till uppsats valde jag att analysera Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång. Eftersom jag var på tok för upptagen av sanningsbegreppet ansåg jag att texten inte lät sig analyseras, i alla fall inte utifrån begrepp som sant eller falskt. Konsekvensen blev då att halva uppsatsen upptogs av att bevisa det orimliga i att akademiskt sett tolka poesi, för att sedan ändå ägna den andra halvan av uppsatsen åt att just tolka poesi, men med förbehållet att tolkningen jag gjorde inte kunde sägas vara mer eller mindre sann än någon annan tolkning. Vilket på ett trivialt vis naturligtvis är "sant". Men sant är också att det alltid går att göra mer eller mindre rimliga tolkningar, även om det inte finns ett facit längst bak i boken.

Med andra ord är rankinglistor den enda irrelevanta avvikelsen mellan kvinnor jag mött och män jag träffat.