Spela vanlig

Tillfälligt avbrott på motorvägen.

Att lägga stereotyper i en hatt utan att slänga hatten.
Att vara ödmjuk inför toleransen och vice versa.
Att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Inte i tur och ordning.
Att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Men ändå inte.
Att baktakta in sommaren och undvika svaga isar.
Att vattna sina tankar.

Begripliga tankar är fula.
Föredrar ord som tvekar framför ord som pekar.
Ord som drar benen efter sig och ord som visar vägen.

Har aldrig förstått den vänster som reducerar politik till matematik. Matematik har sin charm men den är knappast demokratisk.

Nostalgi är mitt opium. I väntan på andra åket. Väl framme vid den skällande hunden fanns det ingen återvändo (Trio). Två fyllon i en båt. Ta rak backhand! En riktig fredag blir aldrig äldre än 17 år. I en parallellvärld håller Borg och McEnroe fortfarande på med fjärde set.

För din oförmåga att vara någon annan än den du faktiskt är. Tro inte på humanitet utan knaster. Felet med renheten är de smutsiga fötterna ... eller tvärtom. Vad är det för poäng med att leva som man lär?

Ett myller av människor. Ingen människa är en annan människa lik. Men ändå bottnar vi i samma dy. Jag är ingen annan människa lik. Men ändå.

Ge mig drömmar att leva.
Ge mig ord att bada i.
Isarna är svaga så här års.

Någonstans landar vi i att all kommunikation bör ske på tydlig skolsvenska. Inga svåra ord, inga viskningar och framförallt inga konstiga tecken.

Någonstans inom oss får en tioåring sin första luftgitarr. Någonstans inom oss är en rak backhand alltid rätt val.

Du och Jag och åsiktskollapsen.
Den som är satt i konsekvensneutralitet är inte fri.
Den som inte marscherar i takt tillhör Relativiseringsmaffian.
Vuxna med låtsaskompisar kan allvarligt skada din hälsa.

Solen har ätits upp och ingenting är som förut. Det var länge sen redan då.

Eternal sunshine eller Lost in translation?

Du påminde om nån.
Samma stil.
En fladdrande skönhet med lite för korta byxor, plastpåse, kappa och gamla sneakers. Du svävar i baktakt också.
Vi delar rutiner
Samma ställe, samma möte, men ändå inte.
Var jobbar du?
Vad tänker du på?
Vad ler du åt?
För det gör du, du ler.
Inte mycket, men tillräckligt. Ett illa dolt leende du inte riktigt vet vad du ska göra av.
Vissa morgnar får jag för mig att fråga, men vill inte krossa illusionen.

Det kanske inte är som jag målar och det enda som blir kvar är en gammal man som trampar över.
Nej, det är bättre att på håll lägga pussel. Ett pussel som passar bäst utan verklighetsförankring.
Minns hur jag en gång för 200 år sedan la Anna Karenina i en granne på universitetsbiblioteket. En illusion som sprack från kant till kant när jag en kväll druckit mig modig och bjudit upp till dans - eller om det var en brådmogen kommentar. Jag minns inte så noga. Men bred skånska var inte vad jag hade väntat mig av Universitetsbibliotekets Anna Karenina. Man ska akta sig för att blanda illusion med verklighet. Så kan det gå.

Fast bakom lurarna ett ryskklingande ljud. Anna Karenina har kanske efter nästan 30 år återkommit till den sjöstadska strandpromenaden.

Något man gillade i sjuttonårsåldern. Förutom att man ofta menar tjugoårsåldern är det få saker som är så förnumstiga som hänvisandet till den sena tonåren och smak. The Cure, Jack Kerouac Och Så Vidare. Saker man gillade när man var ung och sökande och ännu inte förstått tjusningen med amortering och inredningsmatchning. Nu är man vuxen, nu tar man ansvar. De omogna virrvarrkänslorna, känslolivets korsdrag har sorterats in i fotoalbumet bredvid de slängda Bustertidningarna. Jo serru, när man var ung, svårmodig och halvfärdig, då gillade man Cure och Kerouac. Inget för en vuxen karl såklart. Hudlös kärlek som skaver och bubblar är för veklingar. Nu måste taket målas om och soffan bytas ut. .Allt ska matchas i skumpandets algoritmer. Spela Vanlig!

Sixteen clumsy and shy. Musik som tröst och musik som vill bort. Du och jag mot resten. Storm och längtan. Det är trots allt här man vill vara. Vuxen musik matchas. Den ger inget motstånd. Vuxen musik kapar. Kapar av de vildvuxna grenarna. Inga skevheter. Inga gåtor. Slippandets filosofi. Att slippa ta omvägen runt undantagets hörn. Det som inte matchar stör algoritmernas hopp och lek. Du och jag mot resten. Spellistan som mingeldricka.

Skit i självhjälpspsykologins grötrim. Gör ingenting istället. Doers är astrista. Mumla för mig själv. Fantisera eller försvinn för en stund. Var snäll mot mina andra jag. Bottna i motsägelser.


Vissa dagar glömmer jag bort. Jag har alltid haft en speciell lina åt ditt håll. Mentala postit-lappar med ditt namn på. Funderingar att fånga och skjuta framför sig Tänka högt utan etiketter. Ifrågasätta utan att döma. Nätter utan avbrott. Alltid inkluderande. Aldrig dom. Och vad hade hänt om Van Basten fått fortsätta stiga. Men så minns jag. Jag saknar dig.

Det är mycket som är nån annanstans nu. Allt gick liksom så fort. Vad hände? Försöker hitta ett nytt kapitel. En bok som aldrig blev skriven. Sent på jorden. Nästa gång får jag inte sluta. Utan rastplats mot evigheten. Skit i sanning och konsekvens. Älska medan du kan, det är nyttigt för dig. Se där, en sedelärling kanske. Bottna där, jag tror det räcker till att börja med.


Klockan fem säger mer än tusen ord.
Vi är snart framme.

Fina avslut:
Vägen - Våga lita på den andre
Eternal Sunshine of The Spotless Mind - Gå med trots alla skavsår
Jordbrobarnen - Det sorgliga i livets gång. Pigga och nyfikna sjuåringar. Trötta och desillusionerade trettioåringar. Dåtid i svartvitt, nutid i färg. Filtret förfinar.

Fan, det är ju det här jag vill. Skriva alltså. Skriva för byrålådan.