Kan man tala om en fascistisk yttrandefrihet, där rätten att stå oemotsagd är navet? En yttrandefrihet där det enbart finns tes men aldrig antites. En yttrandefrihet utan dialog. En yttrandefrihet utan innehåll eftersom den inte leder till ett samtal. En manifestation utan motsättning. En yttrandefrihet som kör över det kritiska tänkandet eftersom det kritiska tänkandet ses som gruset i maskineriet för yttrandefriheten. En yttrandefrihet där endast det hela, rena och förenklade budskapet får utrymme. Allt annat är relativiseringar och svårbegripligt. Yttrandefrihet som reklam. Plattform och representation är viktigare än kritik och samtal. Att ifrågasätta är att tysta ner och att kritisera är att censurera. Att analysera är att relativisera och att relativisera är att inte se sanningen. Och sanningen är alltid oproblematisk, konformistisk, eller som folk är mest. Yttrandefriheten i en fasciststat lyssnar inte, den talar.
Intressant är att åsiktskorridor har börjat användas som slagträ av människor som, i halmgubbeform, mer eller mindre förespråkar ovanstående form av yttrandefrihet. Det är intressant eftersom tidigare kritik av "åsiktskorridorer" oftare kom från vänster, där kritiken främst riktades mot frånvaron av kritik och samtal. Den aktuella kritiken mot åsiktskorridoren från höger riktas främst mot de som kritiserar och ifrågasätter. PK-maffian och Relativiseringsmaffian som inte inte kan låta bli att ifrågasätta "vanligt folks" åsikter. De som tillhör åsiktskorridoren är alltså de som kritiserar, ifrågasätter och relativiserar.
Vem eller vad avgör vad som utgör en ideal samtalssituation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar