En nygammal spelplan

Har aldrig riktigt förstått varför så många liberaler är så oliberala i sin syn på liberalism. I stället för att acceptera de skillnader som finns kastas det sand på varandra, i syfte att komma fram till den "egentliga" liberalismen. För mig känns det lika konstigt som att socialister och konservativa skulle gå i klinch över vad den egentliga kollektivismen är.  Man behöver inte ta fram den tämligen ungdomliga gal-tan-skalan för att fastställa att det råder delade meningar, som dessutom båda är fullt legitima, om hur man kan se på individen och individens friheter.

Det bästa sättet att reda ut framförallt den liberala tråden men även bringa klarhet i andra motsättningar är att damma av den gamla motsättningen mellan radikalism och konservatism som komplement till individualism och kollektivism. Om vi mjukstartar med individualism och kollektivism, tror jag de flesta kan skriva under på att vi i det ena fallet utgår från individen på ett eller annat sätt och i det andra fallet utgår från ett kollektiv (samhälle, kultur, tradition, nation osv.). 

Skillnaden mellan individualism och kollektivism är än så länge bara deskriptiv. För att få till ett normativt innehåll måste vi tillföra det gamla radarparet radikalism och konservatism, dvs förändring kontra bevarande. Nu kan vi ganska enkelt placera ut fyra politiska hållningar som rimmar med våra två skalor. 

Om vi börjar med att med hjälp av paret radikalism-konservatism dra i kollektivism-skalan anar vi det vi i dagligt tal kallar socialism och konservatism. Socialism är alltså radikal kollektivism och "konservatism" är konservativ kollektivism. Hos socialismen (vänstern) är det kollektivets förändringspotential som betonas. Man tror att samhället bör förändras för att uppnå ett mål. Ett mål som i det socialistiska fallet är kollektiv jämlikhet, en jämlikhet som uppnås genom att vi i ett kollektiv gemensamt bidrar efter förmåga och sedan individuellt tar ut efter behov. På den högra konservativa sidan ses vi också först och främst som kollektiva varelser, men här består kollektivet inte av vad vi kan bli utan vad vi är. Dvs, vi delar tradition, kultur eller nation. Det kollektiva värdet är här mer baktungt. 

Om vi i stället  drar i individualism-skalan med hjälp av radikalism och konservatism får vi en radikal individualism och en konservativ individualism (socialliberalism och nyliberalism).  Den radikala individualismen utgår till skillnad från den radikala kollektivismen från individen och individens friheter och möjligheter. Man kan säga att för den radikala individualisten (socialliberalen) är jämlikhet lika viktigt som för den radikala kollektivisten. Men här kräver jämlikheten inte ett omfattande samhälle där vi alla deltar, utan här är jämlikhetstanken mer av en punktinsats som innebär åstadkommandet av lika förutsättningar. Vi verkar i första hand som individer, men som individer bör vi ha lika förutsättningar, såväl ekonomiskt som politiskt. Vi måste därför förändra samhället i en sådan riktning. På den andra sidan har vi en konservativ individualism (nyliberalism) som delar individualistisk utgångspunkt med den radikala individualismen men delar uppfattningen om bevarandets upphöjdhet med den konservativa kollektivismen. Men där den konservativa kollektivismen vill bevara kollektiva värden  som tradition, kultur och nation är den konservativa individualismen enbart intresserad av individens ägande som man menar står över allt annat. Individens frihet är inte något som ska eftersträvas via progressiva reformer utan individens frihet ska bevaras genom att så få inskränkningar som möjligt ska göras på det privata ägandet. 

Utgår man från den här dubbelsidiga skalan ser vi att liberalismen kan delas upp i en radikal och en konservativ gren utan att blod behöver spillas på en strid om "egentlig" liberalism. Liberalismen är svår att begripa politiskt om man inte tydligt klargör uppdelningen mellan socialliberalism och nyliberalism. En uppdelning som i min fyrfärgare är lika tydlig som skillnaden mellan socialism och konservatism. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att rent estetiskt komma med andra termer, men att hävda att socialliberalism, socialistisk liberalism, politisk liberalism eller positiv liberalism skulle vara mer eller mindre liberalt än nyliberalism, konservativ liberalism, ekonomisk liberalism eller negativ liberalism är en återvändsgränd och leder bara till att liberalismen som politisk ideologi blir tämligen meningslös,

Postmoderna tider

För varje spelare som går från att vara stjärna i en mindre klubb till att bli inhoppare i en större klubb dör ett fotbollshjärta. Det är inte så att jag missunnar spelarna att tjäna pengar på sin kompetens, men som fans, eller om du så vill upplevelsekonsument, vill jag ha något annat än förutsägbar uppvisning. När ”kvaliteten” på toppen stärks på bekostnad av den oförutsägbara nerven försvinner det som åtminstone för mig gör fotbollen intressant.

Du må säga att "varan" blir bättre när de bästa samlas och spelar i några få toppklubbar, men klubbfotboll där de rikaste klubbarna blir rikare och bättre för varje dag är inte sport utan cirkus. Visst kan det vara kul att se de allra bästa möta de allra bästa i nån slags allstarmatch, men inte över tid. Över tid är det bedövande tråkigt när det oförutsägbara reas ut till högstbjudande.

Det är till och med möjligt att en Marvelinspirerad superliga där tolv "klubbar" klipper sina band med traditionell supporterkultur och skapar en liga efter amerikansk proffsmodell är bättre än det vi har nu. Det man glömmer i sammanhanget är att en sådan liga för att i längden bli lönsam kräver eftergifter från storklubbarna. Den skulle enbart fungera OM låt oss säga Man City och PSG släppte ifrån sig makt till ligan. De amerikanska proffsligorna ser ju inte ut som de gör för att de har infiltrerats av smygkommunister. Utan de ser ut som de gör för att produkten lagsport kräver en viss form av ovisshet annars blir den ointressant och därmed även olönsam. En superliga skulle därför kräva att de rikaste i gruppen delade med sig till de ”fattigaste”.

Mitt i ett läge där den internationella klubbfotbollen befinner sig i sin största identitetskris någonsin smög sig en EM-turnering på. En turnering som det rådde minst sagt delade meningar om den överhuvudtaget borde genomföras. Men väl där och alla dubier lagda åt sidan landade vi ändå i Rom den 11 juni. Och det tog inte många minuter innan det började rusa inombords. Inramningen var som ett gulnat fotografi från en svunnen tid. För första gången på den här sidan pandemin upplevde vi stämning. Långt ifrån fullsatt, men ändå stämning. Här hade folk slumrat sig igenom ett år av betongtråkiga Champions League-matcher, och så kom det här. Som en utvädrad sommarstuga i april. Som en kollektiv virvelvind lyftes vi mot himlen och mindes hur fotboll kunde smaka. En madeleinekaka som aldrig smakat bättre rullade runt i gommen. Fotboll är nåt annat än filmade tvåmålsträningar på gigantiska arenor där ingen egentligen bryr sig. Vet inte hur många gånger jag, under det gångna året, kikat på studiosnacket inför nåt CL-möte bara för att när matchen väl börjat zappa över till ett Seinfeld-avsnitt från 95.

Men nu var det som att den gamla fotbollen där landslagsturneringarna var de givna höjdpunkterna fick sin punkttriumf över förgängligheten. Och det var Italien som där och då blev protagonisten i den här sagan. Ett lag ihopsamlat av det gamla kompisgänget från provinsklubben Sampdorias galna år som inte nöjde sig med att vinna på planen, de ville också vinna våra hjärtan. Och som de gjorde det. Med ett lag där de moderna knatteidealen, där alla får plats, kombinerades med ett spel som Johan Cruyff varit stolt över förtrollade de oss. Med sin kombination av organisatorisk disciplin och offensiv lekfullhet blev alla andra degraderade till biroller i den här månadslånga sagan.

Det är möjligt att det var stunden som skapade Italien, att det var en pakt med vissa förutsättningar. Men det jag upplevde i matchen mellan Italien och Turkiet var nåt jag inte känt på mycket länge. Det gråa hade fått färger och blommat ut till något att förälska sig i. Italien har ofta varit klassens mest kastrerade lag, där varje steg framåt följts av två steg bakåt. Ett lag som ofta haft de bästa spelarna, men också ett lag där ”spela på resultat” stått över påven i rang. Italien har allt för ofta varit en Ferrari som nöjt sig med att kunna fickparkera. Så när de nu äntligen släpptes fria av kompisarna från förr kändes det som att sagans slut inte kunde bli något annat. För Italiens skull och för världsfotbollens skull utgjorde ännu en engelsk straffsparksläggning i moll den givna punkten när kameran zoomade ut från Wembley den 11 juli. 

Personligen är jag osäker på om jag även fortsättningsvis kommer att stå i den italienska ringhörnan. Sagan om Italien 2021 är för perfekt för att låta sig följas upp. Men oavsett vad som händer i framtiden var sommaren 2021 sommaren då Gianluigi Donnarumma,  Leonardo Bonucci, Giorgio Chiellini,  Leonardo Spinazzolla, Jorginho, Manuel Locatelli, Marco Verratti, Federico Chiesa, Domenico Berardi, Lorenzo Insigne och inte minst Roberto Mancini tapetserade våra pojkrumshjärtan. 

Gilla-knappens förbannelse

2009 introducerade Facebook gilla-knappen och 2015 gjorde Twitter det samma. Twitter hade innan det använts sig av den inte lika applåderande favoritmarkeringen.  Som en smygande kontrast till det sociala mediets ursprungliga tanke om dialog och interaktion blev gilla-knappen en form av valuta. Och utan att vi först märkte det förflyttades fokus från dialogen, där den andre stod i centrum, till läktaren och dess applåder. På politiska twitter blev då-och-nu som tydligast där det sansade samtalet ganska kvickt ersattes av det högljudda positionerandet. Jagandet efter likes förvandlade det förtroliga bordssamtalet till arenasport.

Det händer nåt när interaktionen förflyttas från det lilla till det stora. Din respekt för samtalssituationen är naturligtvis större om det enbart är de berörda som bedömer ditt beteende. När samtalssituationen flyttar ut på en arena, där det är läktaren som bedömer ditt beteende försvinner respekten för samtalssituationen och de övriga deltagarna. De viktigaste är inte längre samtalet och mötet med den andre, det viktigaste är att håva in likes från en mer och mer högljudd publik. Varje inlägg och varje kommentar blir en audition som ska bedömas. Antal likes vinner i ett gladiatorspel där samförstånd och förståelse icke göre sig besvär.

UC ...

Sex decennier av musikkonsumtion

Född 1968 vaddades jag tryggt in i 70-talets pojkrum av vinylskivor och kassettband. Först via föräldrarnas ytterst begränsade utbud av lp-skivor och singlar, sedan upptäckten av att musiken som spelades på radio kunde sparas på kassettband som i sin tur kunde konsumeras när helst jag ville. Bredvid sängen stod en kassettradio med ett framspolat kassettband, ständigt redo att med hjälp av rec-knappen utöka den musikaliska samlingen i pojkrummet. I takt med att jag blev äldre, men ändå så ung att egna pengar i stort sett saknades, blev lp-skivor ett stående inslag på önskelistor till jul och födelsedagar. Kassettbanden som i början dominerat blev med tiden ett komplement till skivbacken framför plastgrammofonen. Och från att främst ha varit ett sätt att samla på sig låtar från radion började kassettbanden innehålla hela radioprogram. Framförallt var det upptäckten av närradiostationer där tempot var något högre än i Poporamas folkskoletrygga famn och istället för inväntade låtar blev själva programmet en helhetsgrej. Fortfarande kan jag 40 år senare hitta kassettband på landet märkta med SBC 7/5-80. Att jag började spela in hela program hör naturligtvis också ihop med en ökande tillgång av kassetter. I egenskap av forskare hade mina föräldrar tillgång till en (åtminstone ur en 12-årings perspektiv) närmast  outtömlig källa av kassettband. Den tredje fasen av kassettkonsumtion korrelerade med vinylsamlandet.  Kassetten var under de första åren av musikkonsumtion ägnad jagandet av musik från radion. Oavsett om det rörde sig om styckad låtinhämtning eller hela program var det radion som stod för källan. I takt med att vinylsamlingen växte fick kassettbandet ett närmast konstnärligt uttryck. Det är väl endast Buster som kan konkurrera med "blandbandet" om de nostalgiladdade tårkanalerna hos män i min egen ålder.

Med blandbandet kunde man för första gången skapa sina egna kulturupplevelser. "Bästa synten 1981" blev med tiden ersatta av mer tematiska kärleksförklaringar. För en blyg musiknörd var dessutom blandbandet den "perfekta" blombuketten när man var intresserad av nån tjej. Att det "perfekta" inte alltid var perfekt är en annan historia som skulle kunna rubriksättas med den unge och sedermera äldre mannens brist på tydlighet. En brist där man alltid hade ryggen fri. En rädsla för blottläggning och nobben. En blombukett utanför dörren går inte att misstolka, ett blandband med förtäckta kärleksförklaringar däremot. Att blandbandet i modern tid  blivit en närmast metaforisk sanning för den strömmade musiken har lika mycket med rum som tid att göra.

Tiden gick och förhållandet mellan det mer stationerade vinylsamlandet och det mer mobila blandbandandet stabiliserades. När 80-tal blev 90-tal började lp-skivan mer och mer ersattas av cd-skivan. CD-skivan var mindre och rymde mer. Att jag själv drog ut på cd-fieringen berodde på vinylsamlingens volym. Här hade jag under mer än ett decennium byggt upp mitt eget bibliotek av lp-skivor och jag visste att biblioteket var tvunget att rivas den dagen som cd-spelaren packades upp. Kassetten och lp-skivan kompletterade varandra medan lp- och cd-skivan konkurrerade. CD-biblioteket byggdes till slut upp och lp-skivorna började samla damm för att till slut helt arkiveras ute på landet tillsammans med en vinylspelare som till slut vittrade sönder. CD-konsumtionen såg ut ungefär som lp-konsumtionen och alla var tillfreds med detta.

Men så dök internet upp. I början som något spännande på andra sidan telefonlinjen via ett sprakande modem. Textad information kunde delas globalt men allt gick än så länge väldigt långsamt. Men när bredbandet dök upp började det hända grejer även för musikkonsumtionen. Musik kunde delas och laddas ned. I början konsumerades  musik som tidigare, men med den skillnaden att kostnaden sjönk och utbudet ökade. Helt plötsligt fick man tillgång till musik som aldrig givits ut på cd. Grävandet efter gamla obskyra psykplattor från 1971 blev ett sätt att umgås. I denna anarkistiska epok införskaffades tomma cdr-skivor för nästan inga pengar alls, cdr-skivor som sedan brändes fulla av främst nedladdad musik. Lyssnandet skiljer sig inte nämnvärt från cd-lyssnandet. Det är fortfarande stereon i vardagsrummet som står i centrum.

Det är först några år senare med ipodens intåg som lyssnandet mobiliseras på allvar. Nu börjar små spelare som specialiseras på musik i mp3-format spridas. Allt är fortfarande offline och det finns ingen begränsning av vad de kan fyllas med. För första gången börjar nu den privata lyssningen via hörlurar bli det huvudsakliga sättet att konsumera musik på. Även om skivbolagen börjar komma igång med styckeförsäljning av digital musik är det mesta innehållet på våra ipods piratladdat. På samma sätt som cdr-skivan var mellanstationen mellan cd-skivan och den mer mobilt anpassade ipoden, var ipoden mellanstation mellan nedladdningseran och den strömmade musiken. Ipoden fick oss att konsumera musik mobilt. I takt med att bredbanden utvecklades och att wifi-världen spreds fick vi strömmad musik i det fria via Spotify. Den strömmade spotifymusiken är på sitt sätt en tillbakagång till blandbandet. Styckeslyssnandet ersätts av blandlyssnandet. Spellistan skapas som en blinkning till barndomens blandband. Men eftersom Spotify egentligen inte har blicken riktad mot oss användare utan istället vill erbjuda en affärsmässig lösning för folk som vill fortsätta att tjäna pengar på musik trängs plattformen för do-it-yourself-anarki undan för att ge plats åt skvalet som affärsidé. Det egenformulerade blandbandet byts ut mot algoritmerad stämningslyssnning. Allt baserad på vad du tidigare tryckt på för knappar.

Vi lever nu i överflödets tid och all musik förvandlas till ett bakgrundsskval att lägga bakom andra sysslor. Rent inredningstekniskt är spotify ypperligt. Om musik har samma funktion som färgen på stolarna eller soffkuddarnas placering är opersonliga spellistor mumma. Om så få vassa kanter som möjligt är måttstocken spelar förklädda kärleksbrev mindre roll. För den minoritet som lyssnar på spotify för att ta till sig musik att passionerat stanna upp till är problemet egentligen ett annat.  När vi enbart lyssnar på spotify förvandlas musik som inte finns där till ickemusik. På samma sätt som lp-skivor som inte tryckes om som cd-skivor hamnade i glömskans garderob.

Från innehav till tillgång och den existensiella vånda det medför. När allt finns att tillgå går det inte längre att ruta in sig själv, på samma sätt som tidigare, bland skivbackarna. Att vara utan att ha. Du är inte länge vad du äger. Ett antikapitalistiskt credo, som även om det ligger i tiden döljer en sorg. När hopp och förtvivlan inte längre ligger mellan dig och din samling försvinner nåt på vägen. För oavsett om det handlar om ett kassettbands ändlösa väntan på rätt låt eller en skumpig måndagsresa in från Skå till Skivbutiken och tillbaka, gör motståndet njutningen en tjänst. När allt annat ständigt står och väntar bakom hörnet är det desto svårare att se nu-och-här-värdet. Det finns en utilitaristisk tvist i den ständiga tillgången som är svår att bortse från. Å ena sidan njutningen av det fysiska ägandet som trots allt är rumsligt och tidsligt inkapslat. Å andra sidan samlarens brist på förmåga att fånga dagen. Att slänga sig in i här-och-nu utan att behöva paketera in det i en morgondag är förvisso en utmaning för fler än skivsamlaren.

UC ...

Alla dessa nu

En gång var nu en stig i skogen, på väg till Svanhagens busshållplats.
En annan gång var nu en välsutten fåtölj bland tidskrifterna på Frescati.
En tredje gång var nu en madrass vid ett element på Åsögatan.
I bland var nu skägglös.
Barnets nu var alltid här och nu.
Nu är nu mer och mer då.
Så kan det gå.

Att vinna debatten - eller när medlet blir målet

Jo, jag vet att politik är ett skådespel på samma sätt som fotboll är ett skådespel. Men ändå kan jag lite lätt naivt känna en vördnad för det åskådarlösa sammanhanget. Där alla är överens om spelreglerna och där både medspelare och motspelare i grunden är dina vänner. Den som faller allt för lätt och delar ut tjuvnyp till sina vänner står ganska snart ensam kvar. Visst finns det nåt fåtöljborgerligt i min syn, men låt så vara. Att ha olika åsikter och att inte sopa dem under mattan är det demokratiska kittet. Men högt i tak fungerar bäst om jag i grund och botten respekterar den jag diskuterar med. Som med vänner runt ett bord alltså. Det händer nåt med respekt och vänskap när vi bygger läktare, när vi gör ett skådespel av det hela. Vi slutar möta den andre på den andra sidan av bordet och istället börjar vi försöka få in lättköpta poänger. Vi vill vinna helt enkelt. Lättköpta poänger är ju meningslöst utan läktare, läktaren gör att talandet blir en styrka och lyssnandet en svaghet. Att medvetet missförstå i syfte att mobilisera klacken är omöjligt i det slutna sammanhanget eftersom själva poängen är att nå samförstånd. Det innebär inte att vi måste bli överens om sakfrågan, men åtminstone vara överens om vad som är sakfrågan. Att bygga halmgubbar låter sig inte göras i det slutna rummet, på samma sätt som filmningar inte låter sig göras när kompisgänget spelar fotboll en regnig måndagkväll.

Att som politisk kommentator bejaka retoriska skills istället för innehåll är lite som att bejaka den som "fuskar" bäst på en fotbollsplan. Dvs, förmågan att få domaren med sig blir viktigare än spelet i sig. Naturligtvis finns det poänger med att bedöma debatter retoriskt, men det kan aldrig vara huvudsaken. Ett samtal där retorik och viljan att vinna debatten är allt, är som en fotbollsmatch där "ha domaren på sin sida" blir det viktigaste. Vän av ordning invänder naturligtvis här med att jämförelsen är haltande eftersom politik handlar om att vinna icke närvarande sympatisörer till den egna lösningen. Och visst är det så. Fotbollsmatcher vinns än så länge inte enbart eller ens främst på grund av att man har domaren på sin sida. Men jag kan ibland sakna det offentliga samtalet där det förutsättningslösa mötet i sökandet efter lösningar står i centrum. Att ta del av en politisk diskussion på twitter är lite som att ta del av en fotbollsdiskussion på Svenskafans. Huruvida det var en korrekt utvisning eller straff beror helt och hållet på tyckarens färg. Och till syvende och sist handlar allt om att gynna den egna sidan. Feldömda straffar eller medvetna missförstånd och halmgubbar är ok så länge Vi vinner matchen eller debatten.

"Ha rätt" är i dagens debattklimat viktigare än öppna ögon och reflektion och när rätt avgörs av en yttre faktor och inte av sammanhanget tappar vi till slut respekt för sammanhanget. Vad är det egentligen för poäng med spelet fotboll när strävan att vinna blir större än spelet i sig och vad händer med den offentliga debatten när strävan att vinna blir större än diskussionen i sig. Om allt handlar om att vinna blir innehållet till slut irrelevant.  I ett medielandskap där läktaren trots allt styr har vi kanske inget val längre. Men, jag kan fortfarande som privatperson uppskatta den fotbollsspelare som inte söker domarens reaktioner eller den politiker som är där av ett ädlare skäl än att vinna debatten.

Att inte vilja ha rätt är en dygd.

Om liberalism, konservatism och sverigedemokrater

Mången moderat reagerar nu med upprördhet när utsocknes målar upp liberalism och konservatism som varandras motsatser. Och visst finns det fog för upprördheten. Moderaterna har som parti "alltid" stått på en liberalkonservativ brygga. Lite av både och med andra ord. För de som tryggt står på den här bryggan är det naturligtvis lite kränkande att få i ansiktet att bryggan inte finns. Flera ledande moderater har argumenterat övertygande för den liberalkonservativa hållningen.

Men bara för att man själv står stadigt med fötterna på bryggan bör man kunna se att bryggan har kanter. Att den ideologiska skiljelinjen mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna diskvalificerar inte den liberalkonservativa hållningen. Men att synen på Sverigedemokraterna splittrar går inte att förneka. Å ena sidan har vi moderater som ser på SD på ungefär samma sätt som Socialdemokraterna ser på Vänsterpartiet. Dvs, gärna som regeringsunderlag, men knappast som del av regeringen. Inget konstigt med det, men min känsla är att den synen lättare anammas av den som är mer konservativ än liberal. Den renodlat liberale står däremot i mångt och mycket för en diametralt annan syn än sverigedemokraten. En syn på individen som helt fri från kollektivt, tvingande kopplingar går knappast att förena med SD:s syn på kultur, etnicitet och nationen.

Visst finns det någon slags logik i påståendet att hanterandet av SD inte alls har med ideologi att göra. Att det istället har att göra med pragmatism eller realism, att utan SD får man acceptera att vara i ständig opposition. Men samtidigt är avsaknaden av ideologi högst skenbar. Stödet kommer aldrig vara villkorslöst. Den bygger på likhet. Att det finns vissa likheter mellan S och V är knappast nåt som förnekas av socialdemokrater. Att därför ständigt använda deras relation som prejudikat för en relation mellan M o SD blir därför märkligt om man inte också tycker att det finns vissa likheter mellan M och SD. Att på ytan hävda pragmatism går naturligtvis enbart om likheten är outtalad. Därför är det ingen slump att den som förespråkar att M ska se på SD som S ser på V lägger ganska mycket krut på att normalisera SD. Att legitimera och att förespråka är naturligtvis inte samma sak. Det är inte så att GP eller SvD på ledarplats ger tummen upp åt SD:s förslag men att acceptera SD:s problemformuleringar och att ständigt nämna V i samma mening som SD när avigsidor tas upp är att mjuka upp motståndet. För ett par år sedan var SvD mer liberal än konservativ i sin liberalkonservatism och GP var väl inte ens liberalkonservativ alls. Att konservatismen numer är betydligt mer fetad än liberalismen tror jag ingen av redaktionerna förnekar. Med detta sagt tror jag med andra ord att man missar målet när man sjunger liberalkonservatismens lov som svar på påståendet att det råder en konflikt mellan liberalism och konservatism inom svensk borgerlighet. Att ideologierna går att förena i en skön saltsjöbadsanda motsäger inte att polerna börjar göra sig mer gällande.

Det kan naturligtvis också vara så att jag överskattar den liberalliberala falangen inom Moderaterna. Den frihetsälskande gruppen som stred för fri sprit, globalism och fri invandring var kanske aldrig nåt annat än ett akademiskt sällskap som gillade att läsa Nozick och Rand. På samma sätt som de maoistiska grupperingarna inom vänstern aldrig var speciellt stora under 60- och 70-talet. I båda fallen var man högljudda och vältaliga, därav gav de kanske sken av stöd som inte fanns. Det är till och med troligt att de som gick i gång på individualismen hos Nozick eller Rand procentuellt sett var lika små som de som faktiskt gick runt och läste högt ur Maos lilla röda för nästan femtio år sedan.

De liberalliberala krafterna inom Moderaterna håller också på att lämna skutan as we speak. Och det kanske är en skilsmässa som i längden är bäst för Moderaterna. Om Moderaterna låter liberalerna simma iväg kanske de förlorar fem procent av väljarkåren, men vinner den egna identiteten. Konservatismen har ju i Sverige inte varit någon kraft under det senaste halvseklet, vilket medfört att Moderaterna kunnat koncentrera sig på ekonomisk liberalism och även viss form av politisk liberalism. De konservativa har blivit tagna för givet. När man är i maktställning är det också lättare att bli förgivettagen. Det är alltid lättare att anpassa sig om man får nåt i utbyte men när nu makten seglat iväg är den egna identiteten viktigare.

I och med Sverigedemokraternas framgångar har en mer konservativ diskurs kommit upp till ytan. Sverigedemokraternas rasistiskt färgade konservatism är naturligtvis inte för alla men är lättare att ta till sig delar av för den konservative än för den liberale. Att den konservative ifrågasätter den liberales ovilja att sätta sig i en regering med SD:s stöd är då naturligtvis helt logisk. Men att den liberale ifrågasätter makt utan någon som helst gemensam grund är också logisk. Att liberalism och konservatism går att förena är äpplen. Att skillnaden mellan liberalism och konservatism tydliggörs i synen på Sverigedemokraterna är päron.