För varje spelare som går från att vara stjärna i en mindre klubb till att bli inhoppare i en större klubb dör ett fotbollshjärta. Det är inte så att jag missunnar spelarna att tjäna pengar på sin kompetens, men som fans, eller om du så vill upplevelsekonsument, vill jag ha något annat än förutsägbar uppvisning. När ”kvaliteten” på toppen stärks på bekostnad av den oförutsägbara nerven försvinner det som åtminstone för mig gör fotbollen intressant.
Du må säga att "varan" blir bättre när de bästa samlas och spelar i några få toppklubbar, men klubbfotboll där de rikaste klubbarna blir rikare och bättre för varje dag är inte sport utan cirkus. Visst kan det vara kul att se de allra bästa möta de allra bästa i nån slags allstarmatch, men inte över tid. Över tid är det bedövande tråkigt när det oförutsägbara reas ut till högstbjudande.
Det är till och med möjligt att en Marvelinspirerad superliga där tolv "klubbar" klipper sina band med traditionell supporterkultur och skapar en liga efter amerikansk proffsmodell är bättre än det vi har nu. Det man glömmer i sammanhanget är att en sådan liga för att i längden bli lönsam kräver eftergifter från storklubbarna. Den skulle enbart fungera OM låt oss säga Man City och PSG släppte ifrån sig makt till ligan. De amerikanska proffsligorna ser ju inte ut som de gör för att de har infiltrerats av smygkommunister. Utan de ser ut som de gör för att produkten lagsport kräver en viss form av ovisshet annars blir den ointressant och därmed även olönsam. En superliga skulle därför kräva att de rikaste i gruppen delade med sig till de ”fattigaste”.
Mitt i ett läge där den internationella klubbfotbollen befinner sig i sin största identitetskris någonsin smög sig en EM-turnering på. En turnering som det rådde minst sagt delade meningar om den överhuvudtaget borde genomföras. Men väl där och alla dubier lagda åt sidan landade vi ändå i Rom den 11 juni. Och det tog inte många minuter innan det började rusa inombords. Inramningen var som ett gulnat fotografi från en svunnen tid. För första gången på den här sidan pandemin upplevde vi stämning. Långt ifrån fullsatt, men ändå stämning. Här hade folk slumrat sig igenom ett år av betongtråkiga Champions League-matcher, och så kom det här. Som en utvädrad sommarstuga i april. Som en kollektiv virvelvind lyftes vi mot himlen och mindes hur fotboll kunde smaka. En madeleinekaka som aldrig smakat bättre rullade runt i gommen. Fotboll är nåt annat än filmade tvåmålsträningar på gigantiska arenor där ingen egentligen bryr sig. Vet inte hur många gånger jag, under det gångna året, kikat på studiosnacket inför nåt CL-möte bara för att när matchen väl börjat zappa över till ett Seinfeld-avsnitt från 95.
Men nu var det som att den gamla fotbollen där landslagsturneringarna var de givna höjdpunkterna fick sin punkttriumf över förgängligheten. Och det var Italien som där och då blev protagonisten i den här sagan. Ett lag ihopsamlat av det gamla kompisgänget från provinsklubben Sampdorias galna år som inte nöjde sig med att vinna på planen, de ville också vinna våra hjärtan. Och som de gjorde det. Med ett lag där de moderna knatteidealen, där alla får plats, kombinerades med ett spel som Johan Cruyff varit stolt över förtrollade de oss. Med sin kombination av organisatorisk disciplin och offensiv lekfullhet blev alla andra degraderade till biroller i den här månadslånga sagan.
Det är möjligt att det var stunden som skapade Italien, att det var en pakt med vissa förutsättningar. Men det jag upplevde i matchen mellan Italien och Turkiet var nåt jag inte känt på mycket länge. Det gråa hade fått färger och blommat ut till något att förälska sig i. Italien har ofta varit klassens mest kastrerade lag, där varje steg framåt följts av två steg bakåt. Ett lag som ofta haft de bästa spelarna, men också ett lag där ”spela på resultat” stått över påven i rang. Italien har allt för ofta varit en Ferrari som nöjt sig med att kunna fickparkera. Så när de nu äntligen släpptes fria av kompisarna från förr kändes det som att sagans slut inte kunde bli något annat. För Italiens skull och för världsfotbollens skull utgjorde ännu en engelsk straffsparksläggning i moll den givna punkten när kameran zoomade ut från Wembley den 11 juli.
Personligen är jag osäker på om jag även fortsättningsvis kommer att stå i den italienska ringhörnan. Sagan om Italien 2021 är för perfekt för att låta sig följas upp. Men oavsett vad som händer i framtiden var sommaren 2021 sommaren då Gianluigi Donnarumma, Leonardo Bonucci, Giorgio Chiellini, Leonardo Spinazzolla, Jorginho, Manuel Locatelli, Marco Verratti, Federico Chiesa, Domenico Berardi, Lorenzo Insigne och inte minst Roberto Mancini tapetserade våra pojkrumshjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar